Marsvinsholm
Skulpturpark 2008
T o m 15.8
Som Frihetsgudinnan i Apornas Planet, sticker Ian Newberys Arkitektonisk fossil upp ur marken. Det fossiliserade fragmentet skulle kunna ha varit en del av ett pelarsystem till en katedral från framtiden. Mellan pelarna skymtar Marsvinsholms torn och slår en båge mellan den mycket avlägsna, fiktiva framtiden, och den i parken alltid påtagliga historien, som inleds år 1644 då slottet började byggas på träpålar mitt i den lilla sjön. Såväl den förflutna tiden, som byggtekniken gör sig påmind genom kringhusens besynnerliga – och i något fall kritiska lutning.
Detta är andra sommaren som det är skulpturpark på Marsvinsholm och i år har även tre rum i slottets nedervåning gjorts om till galleri/konsthandel. ”För första gången på 400 år släpps folket över bron”, står det i den utförliga utställningskatalogen.
Sammanlagt är det ett hundratal skulpturer av 84 konstnärer som är utspridda i parken, men det känns aldrig överlastat eller belamrat. Tvärtom. Verken är placerade med sådan finess att man ofta får en känsla av att de är specialbeställda och platsspecifika. Visst finns det en del dussinverk – men där själva konsten inte räcker till, träder den fenomenala placeringen in och lyfter verket ordentligt genom hur det förhåller till omgivningen. Som Elisabeth Ahlqvists Desperate Housewife, som består av en kvinnlig skyltdocka instängd i en gigantisk fågelbur där hon är fjättrad vid en mindre bur som innehåller ett barn. I ett galleri hade verket förmodligen tett sig tämligen svagt och övertydligt – men när buren som nu istället hänger i en gigantisk gammal bok i en mörk glänta blir det istället effektfullt och snyggt.
Jag hade nog inte heller stannat särskilt länge framför Håkan Dahlströms zinkplåtshundar – om de inte hade råkat vara placerade alldeles vid slottets hundkyrkogård. Där sitter de nu på vakt som skuggor ur det förflutna vid gravstenarna efter Moritz, Kasper och Leppe. På Joes sten står det ”En trogen vän, 1894”. Slottets historia slingrar sig ut bland konsten och blir den del av den.
På andra hållet – in mot slottet – slingrar sig skulpturen som jag fäster mig mest vid: Jan Ostwalds Vågform. Från en smal träpiedestal sträcker sig en bronsklinga i en uppåtgående rörelse. Om man betraktar verket bakifrån uppstår visuella ekon mellan klingans form i genomskärning och slottstornen.
Andra bra verk är bland annat Karin Issefs skamlöst belåtna betongråtta, Teresa Holmbergs och Jonatan Haners Mad Max-inspirerade staty Tobe och Fukiko Nakabayashis No 2, där en klunga diabaskuber på långa stavar mycket uppmärksamt står och lyssnar på en annan kub på lång stav.
Förutom en uppvisning i platsens betydelse för konsten, blir utställningen också en utmärkt genomgång av de olika materialen och deras egenskaper: bohusgranit, marmor, labradorsten, diabas, betong, portugisisk kalksten, brons, järn, lera och så vidare… Den enda invändningen jag har är att utställningen stänger redan den 15 augusti. Det är ju mitt i sommaren! Förläng. Förläng. Förläng.
(Publicerad i Sydsvenskan den 25 juli 2008)
Skulpturpark 2008
T o m 15.8
Som Frihetsgudinnan i Apornas Planet, sticker Ian Newberys Arkitektonisk fossil upp ur marken. Det fossiliserade fragmentet skulle kunna ha varit en del av ett pelarsystem till en katedral från framtiden. Mellan pelarna skymtar Marsvinsholms torn och slår en båge mellan den mycket avlägsna, fiktiva framtiden, och den i parken alltid påtagliga historien, som inleds år 1644 då slottet började byggas på träpålar mitt i den lilla sjön. Såväl den förflutna tiden, som byggtekniken gör sig påmind genom kringhusens besynnerliga – och i något fall kritiska lutning.
Detta är andra sommaren som det är skulpturpark på Marsvinsholm och i år har även tre rum i slottets nedervåning gjorts om till galleri/konsthandel. ”För första gången på 400 år släpps folket över bron”, står det i den utförliga utställningskatalogen.
Sammanlagt är det ett hundratal skulpturer av 84 konstnärer som är utspridda i parken, men det känns aldrig överlastat eller belamrat. Tvärtom. Verken är placerade med sådan finess att man ofta får en känsla av att de är specialbeställda och platsspecifika. Visst finns det en del dussinverk – men där själva konsten inte räcker till, träder den fenomenala placeringen in och lyfter verket ordentligt genom hur det förhåller till omgivningen. Som Elisabeth Ahlqvists Desperate Housewife, som består av en kvinnlig skyltdocka instängd i en gigantisk fågelbur där hon är fjättrad vid en mindre bur som innehåller ett barn. I ett galleri hade verket förmodligen tett sig tämligen svagt och övertydligt – men när buren som nu istället hänger i en gigantisk gammal bok i en mörk glänta blir det istället effektfullt och snyggt.Jag hade nog inte heller stannat särskilt länge framför Håkan Dahlströms zinkplåtshundar – om de inte hade råkat vara placerade alldeles vid slottets hundkyrkogård. Där sitter de nu på vakt som skuggor ur det förflutna vid gravstenarna efter Moritz, Kasper och Leppe. På Joes sten står det ”En trogen vän, 1894”. Slottets historia slingrar sig ut bland konsten och blir den del av den.
På andra hållet – in mot slottet – slingrar sig skulpturen som jag fäster mig mest vid: Jan Ostwalds Vågform. Från en smal träpiedestal sträcker sig en bronsklinga i en uppåtgående rörelse. Om man betraktar verket bakifrån uppstår visuella ekon mellan klingans form i genomskärning och slottstornen.
Andra bra verk är bland annat Karin Issefs skamlöst belåtna betongråtta, Teresa Holmbergs och Jonatan Haners Mad Max-inspirerade staty Tobe och Fukiko Nakabayashis No 2, där en klunga diabaskuber på långa stavar mycket uppmärksamt står och lyssnar på en annan kub på lång stav.
Förutom en uppvisning i platsens betydelse för konsten, blir utställningen också en utmärkt genomgång av de olika materialen och deras egenskaper: bohusgranit, marmor, labradorsten, diabas, betong, portugisisk kalksten, brons, järn, lera och så vidare… Den enda invändningen jag har är att utställningen stänger redan den 15 augusti. Det är ju mitt i sommaren! Förläng. Förläng. Förläng.
(Publicerad i Sydsvenskan den 25 juli 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar