John Philip Edstrand
Galleri Gamla Väster, Malmö
T o m 9.11
John Philip Edstrand: Lila
En av mina favoritscener i Jacques Tatis Semestersabotören är när monsieur Hulot på avstånd betraktar en konfektyrförsäljningsvagn som för tillfället är obemannad. På en krok hänger seg och trögflytande sockermassa, sådan man gör polkagrisar av, och töjer sig allt längre mot marken. Hulot ser sig nervöst omkring efter sockerbagaren, samtidigt som massan når allt närmre bristningsgränsen. Precis innan den går av, rusar han fram och lyfter tillbaka den på kroken. Långsamt börjar den töja sig igen…
Jag vet inte om mekanismen som driver Hulot här är universell, men jag vet att jag hade gjort precis likadant. Dels i egenskap av vän av ordning, dels för att jag är så gränslöst attraherad av just denna typ av trögflytande material. Lava. Glasmassa. Aprikoskräm. Silikon.
Och kanske är det därför jag faller så handlöst för John Philip Edstrands konst, som just nu visas på Galleri Gamla Väster. Med noggrannhet, tålamod och stor skicklighet arbetar han kring frågeställningar om den trögflytande ävjans egenskaper och hur man på konstnärlig väg framställer dess volym och former.
En av metoderna han använder i utforskningen av detta är att måla fotorealistiska porträtt av svulstiga och färggranna glasskulpturer, som successivt och mycket snyggt övergår i en verklig form som väller ut ur bildytan. Någonstans på vägen förvandlas alltså målningen av skulpturen till skulpturen själv. Men det är inget simpelt trompe l'oeil-effektsökeri – snarare en fullt logisk konsekvens av valet att ägna sig åt den här typen av material. Det är en kongenial gestaltning av det trögflytande och hur det tar plats och breder ut sig i rummet.
Den väldiga skulpturen Besten är vad den heter. Ur en stor och tjock träram väller det fram en okontrollerbar konstamöba som tycks bestå av jord, kött, blomster, glasmassa och slem. Överst fladdrar tyg i en blå nyans som skulle kunna vara hämtad från en dräkt hos en madonna av Tizian.
Formerna skapas både skulpturalt och med hjälp av måleriet. Edstrand kombinerar verkliga oregelbundenheter i ytan med påmålade effekter och skapar konflikter mellan rummets faktiska ljuskällor och de ljuseffekter som skapas med färg, pensel och fernissa. Det är groteskt, motbjudande och oerhört fascinerande i sin motsägelsefullhet och detaljrikedom.
Bästa verket, målningen Blå, är en udda fågel i utställningen; en kometliknande blobba som fräser fram över det vita pappret. Ett hastverk, en impuls, som inte direkt behandlar de frågeställningar som är genomgående för resten av utställningen, utan mer är resultatet av ren och oförställd lust. Något som i högsta grad smittar av sig.
Galleri Gamla Väster, Malmö
T o m 9.11
John Philip Edstrand: Lila
En av mina favoritscener i Jacques Tatis Semestersabotören är när monsieur Hulot på avstånd betraktar en konfektyrförsäljningsvagn som för tillfället är obemannad. På en krok hänger seg och trögflytande sockermassa, sådan man gör polkagrisar av, och töjer sig allt längre mot marken. Hulot ser sig nervöst omkring efter sockerbagaren, samtidigt som massan når allt närmre bristningsgränsen. Precis innan den går av, rusar han fram och lyfter tillbaka den på kroken. Långsamt börjar den töja sig igen…
Jag vet inte om mekanismen som driver Hulot här är universell, men jag vet att jag hade gjort precis likadant. Dels i egenskap av vän av ordning, dels för att jag är så gränslöst attraherad av just denna typ av trögflytande material. Lava. Glasmassa. Aprikoskräm. Silikon.
Och kanske är det därför jag faller så handlöst för John Philip Edstrands konst, som just nu visas på Galleri Gamla Väster. Med noggrannhet, tålamod och stor skicklighet arbetar han kring frågeställningar om den trögflytande ävjans egenskaper och hur man på konstnärlig väg framställer dess volym och former.
En av metoderna han använder i utforskningen av detta är att måla fotorealistiska porträtt av svulstiga och färggranna glasskulpturer, som successivt och mycket snyggt övergår i en verklig form som väller ut ur bildytan. Någonstans på vägen förvandlas alltså målningen av skulpturen till skulpturen själv. Men det är inget simpelt trompe l'oeil-effektsökeri – snarare en fullt logisk konsekvens av valet att ägna sig åt den här typen av material. Det är en kongenial gestaltning av det trögflytande och hur det tar plats och breder ut sig i rummet.
Den väldiga skulpturen Besten är vad den heter. Ur en stor och tjock träram väller det fram en okontrollerbar konstamöba som tycks bestå av jord, kött, blomster, glasmassa och slem. Överst fladdrar tyg i en blå nyans som skulle kunna vara hämtad från en dräkt hos en madonna av Tizian.
Formerna skapas både skulpturalt och med hjälp av måleriet. Edstrand kombinerar verkliga oregelbundenheter i ytan med påmålade effekter och skapar konflikter mellan rummets faktiska ljuskällor och de ljuseffekter som skapas med färg, pensel och fernissa. Det är groteskt, motbjudande och oerhört fascinerande i sin motsägelsefullhet och detaljrikedom.
Bästa verket, målningen Blå, är en udda fågel i utställningen; en kometliknande blobba som fräser fram över det vita pappret. Ett hastverk, en impuls, som inte direkt behandlar de frågeställningar som är genomgående för resten av utställningen, utan mer är resultatet av ren och oförställd lust. Något som i högsta grad smittar av sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar