Ewa Rybska vid pianot. Bild: Elin Lundgren
Performancevärlden tycks ha ett speciellt förhållande till sin konstarts historia. På gallerinatten i Malmö i september framträdde Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio med ett antal re-anactments av klassiska performances av Yoko Ono. Och igår framförde Ewa Rybska & Wladyslaw Kazmierczak sitt verk The Personal Definition i ett gigantiskt bussgarage i Sorgenfri, Malmö. På en filmduk projicerades intervjuer och klassiska performances av bland annat Marcel Duchamp, Salvador Dalí, Yves Klein, Jackson Pollock och John Cage.
Är detta en besatthet av sin egen historia? Eller är det ett pedagogiskt projekt för att orientera publiken om konstformen? Eller är det bara ett sätt att förhålla sig till, och använda sig av konsthistorien, på samma sätt som en målare kan referera till Monet med hjälp av en näckros?
I fallet med Rybska och Kazmierczak handlar det om alla dessa tre faktorer samtidigt. Verket kan beskrivas som genomgång av 1900-talets konsthistoria. Stommen utgörs av de historiska projektionerna, som under föreställningens gång på olika sätt kommenteras av Rybska, samtidigt som Kazmierczak långsamt och metodiskt skallar 60 stora glödlampor som hänger längs den långa väggen. Mörkret lägger sig sakta i lokalen.
Rybskas handlingar skapar linjer och ekon mellan rummet och filmduken, mellan konsthistorien och samtiden. Hon vräker ner vattenfyllda glasburkar på betonggolvet med ett brak på samma sätt som Cage välter ner lådor i en performance från ett amerikanskt tv-program. Under Yves Klein-filmen pudrar hon gult pigment på golvet. Hon imiterar Salvador Dalís sätt att banka på pianot.
I slutet utvecklas Cage-referenserna. Ljudet från projektionerna tonas sakta ner och när det är tyst börjar konstnärena krossa vinflaskor mot golvet. De slänger ut tomma ölburkar som skallrar metalliskt. Pappmuggar flyger i ett moln genom rummet och faller till golvet med ett klapprande ljud, liksom plastskedarna. Akustiken i det stora bussgaraget placerar ljudet i centrum och performancet utmynnar i något av en hyllning till Cage. Som sista händelse tömmer de en brandsläckare i ena änden av rummet med ett ljudligt pys. Den iskalla koldioxiden sprider sig som en dimma i rummet, samtidigt som en dörr öppnas i andra änden, genom vilken publiken kan ta sin tillflykt undan den ohälsosamma växthusgasen...
Performancevärlden tycks ha ett speciellt förhållande till sin konstarts historia. På gallerinatten i Malmö i september framträdde Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio med ett antal re-anactments av klassiska performances av Yoko Ono. Och igår framförde Ewa Rybska & Wladyslaw Kazmierczak sitt verk The Personal Definition i ett gigantiskt bussgarage i Sorgenfri, Malmö. På en filmduk projicerades intervjuer och klassiska performances av bland annat Marcel Duchamp, Salvador Dalí, Yves Klein, Jackson Pollock och John Cage.
Är detta en besatthet av sin egen historia? Eller är det ett pedagogiskt projekt för att orientera publiken om konstformen? Eller är det bara ett sätt att förhålla sig till, och använda sig av konsthistorien, på samma sätt som en målare kan referera till Monet med hjälp av en näckros?
I fallet med Rybska och Kazmierczak handlar det om alla dessa tre faktorer samtidigt. Verket kan beskrivas som genomgång av 1900-talets konsthistoria. Stommen utgörs av de historiska projektionerna, som under föreställningens gång på olika sätt kommenteras av Rybska, samtidigt som Kazmierczak långsamt och metodiskt skallar 60 stora glödlampor som hänger längs den långa väggen. Mörkret lägger sig sakta i lokalen.
Rybskas handlingar skapar linjer och ekon mellan rummet och filmduken, mellan konsthistorien och samtiden. Hon vräker ner vattenfyllda glasburkar på betonggolvet med ett brak på samma sätt som Cage välter ner lådor i en performance från ett amerikanskt tv-program. Under Yves Klein-filmen pudrar hon gult pigment på golvet. Hon imiterar Salvador Dalís sätt att banka på pianot.
I slutet utvecklas Cage-referenserna. Ljudet från projektionerna tonas sakta ner och när det är tyst börjar konstnärena krossa vinflaskor mot golvet. De slänger ut tomma ölburkar som skallrar metalliskt. Pappmuggar flyger i ett moln genom rummet och faller till golvet med ett klapprande ljud, liksom plastskedarna. Akustiken i det stora bussgaraget placerar ljudet i centrum och performancet utmynnar i något av en hyllning till Cage. Som sista händelse tömmer de en brandsläckare i ena änden av rummet med ett ljudligt pys. Den iskalla koldioxiden sprider sig som en dimma i rummet, samtidigt som en dörr öppnas i andra änden, genom vilken publiken kan ta sin tillflykt undan den ohälsosamma växthusgasen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar