I dagarna släpps en stor monografi över lundakonstnären Carlos Capelán. Bland de som bidragit med texter i den 408 sidor tjocka och 3 kg tunga boken finns Paraguays kulturminister Ticio Escobar.
Det enda typiska för Carlos Capeláns konst är att det inte finns något som är typiskt för den. Inte på ytan i all fall. Genom åren har han arbetat med de flesta material och växlat mellan måleri, foto, film, installation, teckning, med mera.
- Dagens strömlinjeformade konstklimat tvingar unga konstnärer att överge den så viktiga nybörjarandan och istället tidigt specialisera sig på en viss sorts projekt. De får inte möjlighet att utveckla olika strategier, vilket leder till att konstnärskapet riskerar att få datumstämpel, säger Carlos Capelán.
När han själv testade sina vingar som konstnär på 70- och 80-talen blomstrade kulturlivet i Lund. Anders Tornberg visade konst av världsklass i sitt galleri och det var billigt att bo centralt. Capelán och hans unga kollegor utsatte lundaborna för spektakulära performances och aktioner, som att måla Mondrianmönster på korsvirkeshus.
Nu sammanfattas de över 30 konstnärsåren i en stor monografi. Initiativet kommer från konstsamlarna Ulla och Greger Olsson på Malta, och den är formgiven och tryckt i Malmö och Lund.
- Från början tyckte jag inte alls om tanken på ett monografiskt arbete om mig själv. Det skulle kännas som att jag var död. Att summera 30 års arbete skrämde skiten ur mig, för jag ville inte skapa en definitiv bild av min verksamhet. Mitt konstnärskap är i ständig förändring. Men jag löste det genom att ta med många oavslutade projekt i boken.
Det är du själv som står för urvalet av bilder och skribenter. Brukar konstnären själv vara så inblandad i sådana här böcker?
- Inte i Sverige kanske. Här är det bara institutioner som ger ut stora monografier. Men Ola Billgren gjorde en liknande bok år 2000, och det är därifrån idén kommer.
Varför har ni valt att producera den lokalt?
- Vi ville det, helt enkelt. Jag ser mig som en Lundakonstnär. Det var här jag började. Och utgivaren Greger Olsson är stolt över att vara skåning.
En av textförfattarna är filosofen och konstskribenten Ticio Escobar, som sedan augusti är kulturminister i Paraguay. Hur kommer det sig att han medverkar?
- Vi känner varandra sedan tidigare. När vi råkade mötas på samma hotell i Santiago, Chile, slog det mig att han aldrig har skrivit om mig. Och eftersom jag ville läsa vad han har att säga om min konst, frågade jag honom. Han blev eld och lågor, så i april åkte jag till Paraguay där han intervjuade mig under några dagar.
Sydamerika har mycket coolare kulturministrar än Sverige. Brasilien har musikern och polarpristagaren Gilberto Gil, Paraguay en internationell konstauktoritet...
- Ja, det är ett helt annat klimat. Där ger kulturministrarna ut böcker och går på vernissager. Det är viktigt att de är intresserade av kultur och att de syns i kulturlivet.
Varför är det sådan skillnad? Orkar inte intellektuella engagera sig politiskt i Sverige?
- Delvis är det så. En annan sida av det är att politiker inte engagerar sig i kulturen.
(Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2008)
Det enda typiska för Carlos Capeláns konst är att det inte finns något som är typiskt för den. Inte på ytan i all fall. Genom åren har han arbetat med de flesta material och växlat mellan måleri, foto, film, installation, teckning, med mera.
- Dagens strömlinjeformade konstklimat tvingar unga konstnärer att överge den så viktiga nybörjarandan och istället tidigt specialisera sig på en viss sorts projekt. De får inte möjlighet att utveckla olika strategier, vilket leder till att konstnärskapet riskerar att få datumstämpel, säger Carlos Capelán.
När han själv testade sina vingar som konstnär på 70- och 80-talen blomstrade kulturlivet i Lund. Anders Tornberg visade konst av världsklass i sitt galleri och det var billigt att bo centralt. Capelán och hans unga kollegor utsatte lundaborna för spektakulära performances och aktioner, som att måla Mondrianmönster på korsvirkeshus.
Nu sammanfattas de över 30 konstnärsåren i en stor monografi. Initiativet kommer från konstsamlarna Ulla och Greger Olsson på Malta, och den är formgiven och tryckt i Malmö och Lund.
- Från början tyckte jag inte alls om tanken på ett monografiskt arbete om mig själv. Det skulle kännas som att jag var död. Att summera 30 års arbete skrämde skiten ur mig, för jag ville inte skapa en definitiv bild av min verksamhet. Mitt konstnärskap är i ständig förändring. Men jag löste det genom att ta med många oavslutade projekt i boken.
Det är du själv som står för urvalet av bilder och skribenter. Brukar konstnären själv vara så inblandad i sådana här böcker?
- Inte i Sverige kanske. Här är det bara institutioner som ger ut stora monografier. Men Ola Billgren gjorde en liknande bok år 2000, och det är därifrån idén kommer.
Varför har ni valt att producera den lokalt?
- Vi ville det, helt enkelt. Jag ser mig som en Lundakonstnär. Det var här jag började. Och utgivaren Greger Olsson är stolt över att vara skåning.
En av textförfattarna är filosofen och konstskribenten Ticio Escobar, som sedan augusti är kulturminister i Paraguay. Hur kommer det sig att han medverkar?
- Vi känner varandra sedan tidigare. När vi råkade mötas på samma hotell i Santiago, Chile, slog det mig att han aldrig har skrivit om mig. Och eftersom jag ville läsa vad han har att säga om min konst, frågade jag honom. Han blev eld och lågor, så i april åkte jag till Paraguay där han intervjuade mig under några dagar.
Sydamerika har mycket coolare kulturministrar än Sverige. Brasilien har musikern och polarpristagaren Gilberto Gil, Paraguay en internationell konstauktoritet...
- Ja, det är ett helt annat klimat. Där ger kulturministrarna ut böcker och går på vernissager. Det är viktigt att de är intresserade av kultur och att de syns i kulturlivet.
Varför är det sådan skillnad? Orkar inte intellektuella engagera sig politiskt i Sverige?
- Delvis är det så. En annan sida av det är att politiker inte engagerar sig i kulturen.
(Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar