Karin Grundberg Wolodarski
Den döende dandyn – om konstsamlaren Fredrik Roos
Natur & Kultur
Place des Vosges.
En höstdag 1989 möts tre män på gräset på Place des Vosges i Paris. Det är Frankrikes kulturminister Jack Lang, konsthandlaren Jean-Claude Binoche, som för övrigt är farbror till skådespelerskan Juliette, och den svenske finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos. De tre är grannar på det historiska och mycket exklusiva torget, som uppfördes inför Ludvig XIII:s bröllop 1615, och de möts för att lösa ett delikat problem.
Roos har en Picassomålning i sin ägo, ”Pierrettes bröllop”, som han vill kunna sälja på internationell auktion – men franska staten är ytterst restriktiv med att låta konstskatter lämna landet. Så Roos och Binoche erbjuder ministern en deal. Om ”Pierrettes bröllop” får exporttillstånd, kommer Roos att donera ett värdefullt verk till Picassomuseet i stan. Jack Lang säger ja.
Pablo Picasso: "Les Noces de Pierrette"
Den målning Roos donerar har han köpt för 100 miljoner franc.”Pierrettes bröllop”, som han året innan köpte för 25 miljoner, säljs för 300 miljoner – det högsta pris som dittills betalats för en tavla. Köpare är en japansk fastighetsmiljardär, som går omkull tre veckor efter affären. Men Roos och hans vänner hade sett till att säkra pengarna.
Det var på den här nivån Fredrik Roos verkade. Den absolut högst tänkbara. Så det är märkligt att det inte har kommit någon bok om honom förrän nu, mer än tjugo år efter hans alltför tidiga död. Särskilt med tanke på att hans dramatiska liv är högoktanigt litterärt och journalistiskt stoff. Överklassuppväxten i Malmö, internatskolgången, societetsumgänget, resorna, börskarusellen, det legendariska köpet och försäljningen av ”Den döende dandyn”, aids, förverkligandet av drömmen med Rooseum i hemstaden Malmö – och ovanpå allt trippellivet: konstvärlden, finansvärlden och den dolda gayvärlden.
Därför är di.se-journalisten Karin Grundberg Wolodarskis bok ”Den döende dandyn” mycket välkommen, även om den lider av stilmässiga problem och snarare känns som ett flyktigt referat av Roos liv, än en biografi. Personen Fredrik Roos känns fortfarande rätt abstrakt när man läst färdigt.
Bokens problem kan sammanfattas med brist på liv. Det är som att författaren nöjt sig med att låta personerna hon intervjuat beskriva Roos, istället för att få dem att dela med sig av historier och konkreta minnen. Porträttet byggs upp av adjektiv snarare än bilder, av svepande omdömen snarare än anekdoter.
Som episoden när Roos ordnar ett beachparty i sin lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Han fyller den med sand och låter dekorera väggarna med ”palmer, hav och skinande sol”. Författaren nämner att tillställningen än idag beskrivs som ”decenniets fest”. Ett gyllene tillfälle att komma huvudpersonen och hans umgänge in på livet. Men vad får vi som läsare veta om festen? Jo, att ”gästerna var upprymda av den härligt uppsluppna stämningen”. Punkt.
Jag vill skrika rakt ut: TA OSS DIT!
Ett annat exempel på adjektivsjukan är beskrivningen av Fredrik Roos bröllop 1978: ”Det var både högtidligt och festligt. Brudparet gav ett ungdomligt och lyckligt intryck. Han var lång, smal, pigg och livlig. Bruden kanske inte lika bildskön men förtjusande och med en glad uppsyn.”
Stilmässigt påminner detta närmast om den intetsägande styltighet som brukar prägla kungen när han tvingas uttala sig om något han inte har en susning om, ”skojigt, intressant, trevligt”. Visserligen är beskrivningen av bruden lite rolig i sin kyliga uppriktighet – men var finns redaktörens rödpenna?
Nils Dardel: "Den döende dandyn"
Boken tar sig mot slutet och stundom känns berättarläget till och med coolt. En association som ligger nära till hands är Ayn Rand, som i mitten av förra seklet skrev några satiriska thrillers med stenrika företagsledare i rollerna som superhjältar i en sovjetliknande värld på väg mot undergång. Roos är en liknande karaktär, som stångar sig fram mot sin vision i en gegga av missunnsamhet och byråkrati.
Oavsett bristerna är ”Den döende dandyn” förstås en viktig bok. Som en bonus är Karin Grundberg Wolodarski noga med att ange exakt var Roos bodde och verkade under de olika stadierna av sitt liv, vilket gör att boken också blir något av en närhistorisk vandring genom Malmö. Det är ett unikt levnadsöde som beskrivs, och en epok som känns oerhört avlägsen, trots att de flesta av oss har levt mitt i den.
Roos har en Picassomålning i sin ägo, ”Pierrettes bröllop”, som han vill kunna sälja på internationell auktion – men franska staten är ytterst restriktiv med att låta konstskatter lämna landet. Så Roos och Binoche erbjuder ministern en deal. Om ”Pierrettes bröllop” får exporttillstånd, kommer Roos att donera ett värdefullt verk till Picassomuseet i stan. Jack Lang säger ja.
Pablo Picasso: "Les Noces de Pierrette"
Den målning Roos donerar har han köpt för 100 miljoner franc.”Pierrettes bröllop”, som han året innan köpte för 25 miljoner, säljs för 300 miljoner – det högsta pris som dittills betalats för en tavla. Köpare är en japansk fastighetsmiljardär, som går omkull tre veckor efter affären. Men Roos och hans vänner hade sett till att säkra pengarna.
Det var på den här nivån Fredrik Roos verkade. Den absolut högst tänkbara. Så det är märkligt att det inte har kommit någon bok om honom förrän nu, mer än tjugo år efter hans alltför tidiga död. Särskilt med tanke på att hans dramatiska liv är högoktanigt litterärt och journalistiskt stoff. Överklassuppväxten i Malmö, internatskolgången, societetsumgänget, resorna, börskarusellen, det legendariska köpet och försäljningen av ”Den döende dandyn”, aids, förverkligandet av drömmen med Rooseum i hemstaden Malmö – och ovanpå allt trippellivet: konstvärlden, finansvärlden och den dolda gayvärlden.
Därför är di.se-journalisten Karin Grundberg Wolodarskis bok ”Den döende dandyn” mycket välkommen, även om den lider av stilmässiga problem och snarare känns som ett flyktigt referat av Roos liv, än en biografi. Personen Fredrik Roos känns fortfarande rätt abstrakt när man läst färdigt.
Bokens problem kan sammanfattas med brist på liv. Det är som att författaren nöjt sig med att låta personerna hon intervjuat beskriva Roos, istället för att få dem att dela med sig av historier och konkreta minnen. Porträttet byggs upp av adjektiv snarare än bilder, av svepande omdömen snarare än anekdoter.
Som episoden när Roos ordnar ett beachparty i sin lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Han fyller den med sand och låter dekorera väggarna med ”palmer, hav och skinande sol”. Författaren nämner att tillställningen än idag beskrivs som ”decenniets fest”. Ett gyllene tillfälle att komma huvudpersonen och hans umgänge in på livet. Men vad får vi som läsare veta om festen? Jo, att ”gästerna var upprymda av den härligt uppsluppna stämningen”. Punkt.
Jag vill skrika rakt ut: TA OSS DIT!
Ett annat exempel på adjektivsjukan är beskrivningen av Fredrik Roos bröllop 1978: ”Det var både högtidligt och festligt. Brudparet gav ett ungdomligt och lyckligt intryck. Han var lång, smal, pigg och livlig. Bruden kanske inte lika bildskön men förtjusande och med en glad uppsyn.”
Stilmässigt påminner detta närmast om den intetsägande styltighet som brukar prägla kungen när han tvingas uttala sig om något han inte har en susning om, ”skojigt, intressant, trevligt”. Visserligen är beskrivningen av bruden lite rolig i sin kyliga uppriktighet – men var finns redaktörens rödpenna?
Nils Dardel: "Den döende dandyn"
Boken tar sig mot slutet och stundom känns berättarläget till och med coolt. En association som ligger nära till hands är Ayn Rand, som i mitten av förra seklet skrev några satiriska thrillers med stenrika företagsledare i rollerna som superhjältar i en sovjetliknande värld på väg mot undergång. Roos är en liknande karaktär, som stångar sig fram mot sin vision i en gegga av missunnsamhet och byråkrati.
Oavsett bristerna är ”Den döende dandyn” förstås en viktig bok. Som en bonus är Karin Grundberg Wolodarski noga med att ange exakt var Roos bodde och verkade under de olika stadierna av sitt liv, vilket gör att boken också blir något av en närhistorisk vandring genom Malmö. Det är ett unikt levnadsöde som beskrivs, och en epok som känns oerhört avlägsen, trots att de flesta av oss har levt mitt i den.
Publicerad i Sydsvenskan den 10 november 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar