Den 4 juni börjar konstbiennalen i Venedig. Förra gången, det vill säga 2009, skrev jag följande Venedigtips till Sydsvenska Söndag. Bilderna kommer från besöket det året. Den 13 augusti åker vi dit igen.
Venedigupplevelsen börjar redan på båtresan från flygplatsen in till stan. Se till att få ut så mycket som möjligt av den dramatiska och vackra turen i lagunens farleder. Det näst bästa färdmedlet till staden är tåget. Järnvägsstationen är ett modernistiskt mästerverk.
Ett bra och relativt billigt sätt att bo är att hyra lägenhet tillsammans med några vänner. Det är en oslagbar känsla att faktiskt bo i Venedig. Dessutom slipper man vara beroende av stans dyra och ofta mediokra restauranger. Visst finns det pärlor, men är svårhittade bland de tusentals turistfällorna. Då är det bättre att rå om sig själv i goda vänners lag. Mat och förnödenheter kan man handla på marknaderna eller på Billa, som bland annat finns på Strada Nova.
Hugo Zeberg och Erik Alexandersson vita persikor till våra Bellinis. Marknaden har legat på samma plats i 700 år.
Pasta alle Vongole...
... som avnjuts i palatsliknande miljö.
Gör så lite som möjligt. Om detta är ditt första besök till Venedig, lovar jag att det inte blir ditt sista. Det finns alltså ingen anledning att stressa omkring på sevärdheter bara för sakens skull. Lägg hellre tid på att läsa Venediglitteratur, som Donna Leons deckare eller Hemingways ”Över floden, in bland träden”. Och framförallt guidebokens ofta mycket matiga historiekapitel. Det är häftigt att läsa om en stads historia på plats – särskilt i Venedig, som har förändrats så lite genom seklerna.
S:t Markusplatsen dagtid är en mardröm. Ett kaotiskt helvete där massturismens mest destruktiva och perversa aspekter blottläggs på ett smärtsamt tydligt sätt. Alla vet att de hundratusentals duvorna förstör staden med sin frätande spillning – ändå är platsen full av fröförsäljare och imbecilla turister som matar den redan smällfeta ohyran. Passera aldrig Markusplatsen utan att schasa bort så många duvor som möjligt. Att flaxa med armarna är ett bra sätt.
Samtidigt är Markusplatsen förstås ett måste. Är man morgontidig slipper man den värsta trängseln utanför basilikan och klocktornet. Glöm inte att låna en audioguide på väg upp i tornet, den ger en utmärkt introduktion till stadens arkitektur och historia.
Gator och återvändsgränder. Bild Hugo Zeberg.
För att tillgodogöra sig konstbiennalen behöver man minst två dagar. Den är uppdelad i tre delar: utställningar på stan, de nationella paviljongerna i stadsdelen Giardini och den gigantiska konsthallen Arsenale, som ligger på det gamla marinområdet. Missa inte de fantastiska resterna från örlogstiden: gamla stridsfartyg, uråldriga lyftkranar och framförallt: det gamla bränsleförrådet.
Efter några dygn i stenstaden kan man börja känna behov av att få jord under fötterna. Då kan man åka till de närliggande öarna Burano och Torcello, där det dessutom är lugnt och tyst. Det enda oroande elementet är kyrktornet på Burano, som ser ut att kunna välta av minsta vindpust.
Harry’s Bar är ett klassiskt hak och gjorts odödligt av Hemingway. Det är också just i litteraturen det funkar bäst. I verkligheten är det en punkt som lätt kan strykas från sevärdhetslistan.
Tar hellre en Campari på balkongen i S:t Polo än en Bellini för 18 Euro på Harry's.
Den som köper en riktig mask från Venedig slipper de kommande årens maskeradångest på ett smidigt och elegant sätt. Det finns två typer: Commedia dell’arte-masker, som vanligen är tillverkade av läder (Zanni, Harlekin, Pulcinella) och karnevalsmasker som är gjorda av papier-maché (Bauta, Il Dottore). Se till att hitta en riktig maskbutik och undvik gatuförsäljarnas trista plast.
I år tänker jag köpa en Il Dottore. Bild från sista upplagan av klubben Darkroom i Malmö.
Andra höjdpunkter
- Begravningsön San Michele
- Det judiska ghettot (ordet ”ghetto” har sitt ursprung härifrån)
- Konstmuseet Accademia
- Rialtobron
- …dessutom ligger Sankta Lucias förtorkade kropp i ett glasskåp i den efter henne uppkallade kyrkan alldeles vid järnvägsstationen.
2007 lade jag en vit ros på Igor Stravinskys grav på San Michele.
Venedigupplevelsen börjar redan på båtresan från flygplatsen in till stan. Se till att få ut så mycket som möjligt av den dramatiska och vackra turen i lagunens farleder. Det näst bästa färdmedlet till staden är tåget. Järnvägsstationen är ett modernistiskt mästerverk.
Ett bra och relativt billigt sätt att bo är att hyra lägenhet tillsammans med några vänner. Det är en oslagbar känsla att faktiskt bo i Venedig. Dessutom slipper man vara beroende av stans dyra och ofta mediokra restauranger. Visst finns det pärlor, men är svårhittade bland de tusentals turistfällorna. Då är det bättre att rå om sig själv i goda vänners lag. Mat och förnödenheter kan man handla på marknaderna eller på Billa, som bland annat finns på Strada Nova.
Hugo Zeberg och Erik Alexandersson vita persikor till våra Bellinis. Marknaden har legat på samma plats i 700 år.
Pasta alle Vongole...
... som avnjuts i palatsliknande miljö.
Gör så lite som möjligt. Om detta är ditt första besök till Venedig, lovar jag att det inte blir ditt sista. Det finns alltså ingen anledning att stressa omkring på sevärdheter bara för sakens skull. Lägg hellre tid på att läsa Venediglitteratur, som Donna Leons deckare eller Hemingways ”Över floden, in bland träden”. Och framförallt guidebokens ofta mycket matiga historiekapitel. Det är häftigt att läsa om en stads historia på plats – särskilt i Venedig, som har förändrats så lite genom seklerna.
S:t Markusplatsen dagtid är en mardröm. Ett kaotiskt helvete där massturismens mest destruktiva och perversa aspekter blottläggs på ett smärtsamt tydligt sätt. Alla vet att de hundratusentals duvorna förstör staden med sin frätande spillning – ändå är platsen full av fröförsäljare och imbecilla turister som matar den redan smällfeta ohyran. Passera aldrig Markusplatsen utan att schasa bort så många duvor som möjligt. Att flaxa med armarna är ett bra sätt.
Samtidigt är Markusplatsen förstås ett måste. Är man morgontidig slipper man den värsta trängseln utanför basilikan och klocktornet. Glöm inte att låna en audioguide på väg upp i tornet, den ger en utmärkt introduktion till stadens arkitektur och historia.
Gator och återvändsgränder. Bild Hugo Zeberg.
För att tillgodogöra sig konstbiennalen behöver man minst två dagar. Den är uppdelad i tre delar: utställningar på stan, de nationella paviljongerna i stadsdelen Giardini och den gigantiska konsthallen Arsenale, som ligger på det gamla marinområdet. Missa inte de fantastiska resterna från örlogstiden: gamla stridsfartyg, uråldriga lyftkranar och framförallt: det gamla bränsleförrådet.
Efter några dygn i stenstaden kan man börja känna behov av att få jord under fötterna. Då kan man åka till de närliggande öarna Burano och Torcello, där det dessutom är lugnt och tyst. Det enda oroande elementet är kyrktornet på Burano, som ser ut att kunna välta av minsta vindpust.
Harry’s Bar är ett klassiskt hak och gjorts odödligt av Hemingway. Det är också just i litteraturen det funkar bäst. I verkligheten är det en punkt som lätt kan strykas från sevärdhetslistan.
Tar hellre en Campari på balkongen i S:t Polo än en Bellini för 18 Euro på Harry's.
Den som köper en riktig mask från Venedig slipper de kommande årens maskeradångest på ett smidigt och elegant sätt. Det finns två typer: Commedia dell’arte-masker, som vanligen är tillverkade av läder (Zanni, Harlekin, Pulcinella) och karnevalsmasker som är gjorda av papier-maché (Bauta, Il Dottore). Se till att hitta en riktig maskbutik och undvik gatuförsäljarnas trista plast.
I år tänker jag köpa en Il Dottore. Bild från sista upplagan av klubben Darkroom i Malmö.
Andra höjdpunkter
- Begravningsön San Michele
- Det judiska ghettot (ordet ”ghetto” har sitt ursprung härifrån)
- Konstmuseet Accademia
- Rialtobron
- …dessutom ligger Sankta Lucias förtorkade kropp i ett glasskåp i den efter henne uppkallade kyrkan alldeles vid järnvägsstationen.
2007 lade jag en vit ros på Igor Stravinskys grav på San Michele.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar