Ulf Linde
Sammelsurium
Albert Bonniers Förlag
När jag läser in mig på olika konstnärskap är det väldigt ofta texter av Ulf Linde som ger mig allra mest. Så många gånger han har fått mig att upptäcka nya saker. Öppnat mina ögon och lärt mig att se på nya sätt. Hans opretentiösa stil och målande associationer har ofta fungerat som syrgas när konstens språk i katalogtexter och pressreleaser närmat sig det parodiska och stendöda.
Nu är han 82 år gammal och har ett liv i konstens tjänst bakom sig. Särskilt känd är han för sitt på gränsen till vansinne djupa borrande i Marcel Duchamps konstnärskap. Det är för övrigt Ulf Linde som har tillverkat de repliker av Duchamp-verk (och fått dem godkända och signerade av konstnären) som för närvarande visas på Moderna Museet i Malmö (till den 11.9). Det stora glasverket ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med…” arbetade han på i olika omgångar i nästan tjugo år fram till 1982.
Nu är han aktuell med en ny bok, ”Sammelsurium”. En kort skrift på runt 140 sidor, rikt illustrerad med de verk texterna kretsar kring. Det handlar om synen, fantasin och känslan i förhållande till konstens bilder.
Han lyfter fram vikten av omedvetna processer hos den arbetande konstnären. Sömngångaraktiga och improvisatoriska skeenden. Han talar lyriskt om det ”visuella sluddret” i en teckning av Rembrandt, och lyfter fram omedvetet kluddade varelser hos Henri Michaux.
Det han är ute efter är ett Något – ”ett evigt värde bortom alla stilar”. Det är lätt att vara skeptisk till denna pretention. Lars Vilks t.ex brukar avfärda den som ”religion” och ett resultat av ”tyska filosofers fantasier”. Många konstnärer är med rätta trötta på denna romantiska konstsyn. De vill inte vara alkemister och känslomasturbatörer – de vill att konsten ska vara ett kneg. De vill jobba med professionella och akademiska metoder. Men de behöver ju heller inte lyssna till Linde. Han söker inte medhåll. Han har aldrig gjort anspråk på att spela i någon vetenskaplig liga. Hans fält är poesin, mytologin och den subjektiva känslan.
Om man tidigare har kunnat skälla honom för att ha närmat sig religionen i sitt förhållande till konst, låter han den blomma ut till fullo i ”Sammelsurium”. Han söker sitt Något i konsten, som en troende söker Gud i skapelsen och naturen. Texten är full av kristen symbolik och hänvisningarna till Bibeln många.
Ändå känner jag, tack och lov, inte igen något av den brittiske filosofen Roger Scrutons svamliga och gudsfruktande konstkonservatism i Lindes resonemang. Han använder inte kristendomen som moraliskt rättesnöre, utan som konstnärligt ymnighetshorn och uppsamlare av mänskliga erfarenheter. Man behöver inte underkasta sig religiösa dogmer för att vilja förstå en ikon. Man behöver inte erkänna Bibelns och helgonberättelsernas auktoritet för att man vill använda dem som nycklar vid konstbetraktandets detektivarbete. Det är inte märkligare än att ta med sig en fågelbok ut i lövskogen.
Nu är han 82 år gammal och har ett liv i konstens tjänst bakom sig. Särskilt känd är han för sitt på gränsen till vansinne djupa borrande i Marcel Duchamps konstnärskap. Det är för övrigt Ulf Linde som har tillverkat de repliker av Duchamp-verk (och fått dem godkända och signerade av konstnären) som för närvarande visas på Moderna Museet i Malmö (till den 11.9). Det stora glasverket ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med…” arbetade han på i olika omgångar i nästan tjugo år fram till 1982.
Nu är han aktuell med en ny bok, ”Sammelsurium”. En kort skrift på runt 140 sidor, rikt illustrerad med de verk texterna kretsar kring. Det handlar om synen, fantasin och känslan i förhållande till konstens bilder.
Han lyfter fram vikten av omedvetna processer hos den arbetande konstnären. Sömngångaraktiga och improvisatoriska skeenden. Han talar lyriskt om det ”visuella sluddret” i en teckning av Rembrandt, och lyfter fram omedvetet kluddade varelser hos Henri Michaux.
Det han är ute efter är ett Något – ”ett evigt värde bortom alla stilar”. Det är lätt att vara skeptisk till denna pretention. Lars Vilks t.ex brukar avfärda den som ”religion” och ett resultat av ”tyska filosofers fantasier”. Många konstnärer är med rätta trötta på denna romantiska konstsyn. De vill inte vara alkemister och känslomasturbatörer – de vill att konsten ska vara ett kneg. De vill jobba med professionella och akademiska metoder. Men de behöver ju heller inte lyssna till Linde. Han söker inte medhåll. Han har aldrig gjort anspråk på att spela i någon vetenskaplig liga. Hans fält är poesin, mytologin och den subjektiva känslan.
Om man tidigare har kunnat skälla honom för att ha närmat sig religionen i sitt förhållande till konst, låter han den blomma ut till fullo i ”Sammelsurium”. Han söker sitt Något i konsten, som en troende söker Gud i skapelsen och naturen. Texten är full av kristen symbolik och hänvisningarna till Bibeln många.
Ändå känner jag, tack och lov, inte igen något av den brittiske filosofen Roger Scrutons svamliga och gudsfruktande konstkonservatism i Lindes resonemang. Han använder inte kristendomen som moraliskt rättesnöre, utan som konstnärligt ymnighetshorn och uppsamlare av mänskliga erfarenheter. Man behöver inte underkasta sig religiösa dogmer för att vilja förstå en ikon. Man behöver inte erkänna Bibelns och helgonberättelsernas auktoritet för att man vill använda dem som nycklar vid konstbetraktandets detektivarbete. Det är inte märkligare än att ta med sig en fågelbok ut i lövskogen.
Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar