Trigger Point
Palladium, den 2 december
Fyra dansare. Fyra solon. Fyra ledmotiv.
I begynnelsen sitter koreografen Helena Franzén ensam på scenens vita ryamatta – på huk, och begrundar sig själv, som i en vattenspegel. Det börjar med andra ord precis som hennes ”Devious Paths” på Skånes Dansteater i höstas. Jag gillar denna passivitet. Detta stillastående, som gör varje balansjustering, avsiktlig eller oavsiktlig, till en betydelsebärande dansrörelse. När hon väl kommer igång förs tankarna till en transformersfigur, baserad på en gepard istället för en bil. Oförtröttligt försöker hon veckla ut sig från kvinna till djur, men lyckas aldrig. Som en Rubiks kub som aldrig blir komplett. En patiens som aldrig går ut.
Ina Sletsjøe, som är andra dansare på scen har också något sökande och prövande över sina rörelser. Fast där Franzén är svepande och fällknivsartad, jobbar Sletsjøe med spiralrörelser – som en skruv som hamnat ur fas med gängorna eller ett kärvande marmeladburkslock.
Allison Ahls insats präglas av tvångsmässighet och oro. Gång på gång trippar hon upp på tåspetsarna, ser sig jagat över axeln, tvingar högerskuldran i ett rörelsemönster som om hon försöker dyrka upp ett lås med den. I slutet sitter hon ensam på golvet, rörelserna har avtagit, men är fortfarande där, likt en molande puls i ett sår. Det är ryckigt och apatiskt. Spastiskt graciöst. Jag har sällan blivit så berörd av så minimala medel.
Sist ut är Moa Westerlund som gör ett explosivt solo. Handlöst faller hon genom rummet, fast horisontellt, och studsar mellan väggarna som en ljusstråle. Det känns som en oförlåtlig klyscha, men hon ÄR banne mig viktlös och Jukka Rintamäkis heliumlätta, plinkplonkande musik understöder effektivt hennes gravitationsupplösande övningar.
De olika delarna kompletterar varandra och ger en helhet som är gripande på alla plan. Vart man än vänder blicken möts man av minutiöst precisionsarbete. Känslan hade inte varit mycket annorlunda i en operationssal för hjärnkirurgi.
Finalen går i slowmotion. Dansarna backar smygande på alla fyra över mattan, bort från de golvnära strålkastarna vid högerväggen, och låter de olika rörelserna eka mellan varandra. Fortsätt så, snälla. Kom inte över till andra sidan. Släck inte ljuset.
I begynnelsen sitter koreografen Helena Franzén ensam på scenens vita ryamatta – på huk, och begrundar sig själv, som i en vattenspegel. Det börjar med andra ord precis som hennes ”Devious Paths” på Skånes Dansteater i höstas. Jag gillar denna passivitet. Detta stillastående, som gör varje balansjustering, avsiktlig eller oavsiktlig, till en betydelsebärande dansrörelse. När hon väl kommer igång förs tankarna till en transformersfigur, baserad på en gepard istället för en bil. Oförtröttligt försöker hon veckla ut sig från kvinna till djur, men lyckas aldrig. Som en Rubiks kub som aldrig blir komplett. En patiens som aldrig går ut.
Ina Sletsjøe, som är andra dansare på scen har också något sökande och prövande över sina rörelser. Fast där Franzén är svepande och fällknivsartad, jobbar Sletsjøe med spiralrörelser – som en skruv som hamnat ur fas med gängorna eller ett kärvande marmeladburkslock.
Allison Ahls insats präglas av tvångsmässighet och oro. Gång på gång trippar hon upp på tåspetsarna, ser sig jagat över axeln, tvingar högerskuldran i ett rörelsemönster som om hon försöker dyrka upp ett lås med den. I slutet sitter hon ensam på golvet, rörelserna har avtagit, men är fortfarande där, likt en molande puls i ett sår. Det är ryckigt och apatiskt. Spastiskt graciöst. Jag har sällan blivit så berörd av så minimala medel.
Sist ut är Moa Westerlund som gör ett explosivt solo. Handlöst faller hon genom rummet, fast horisontellt, och studsar mellan väggarna som en ljusstråle. Det känns som en oförlåtlig klyscha, men hon ÄR banne mig viktlös och Jukka Rintamäkis heliumlätta, plinkplonkande musik understöder effektivt hennes gravitationsupplösande övningar.
De olika delarna kompletterar varandra och ger en helhet som är gripande på alla plan. Vart man än vänder blicken möts man av minutiöst precisionsarbete. Känslan hade inte varit mycket annorlunda i en operationssal för hjärnkirurgi.
Finalen går i slowmotion. Dansarna backar smygande på alla fyra över mattan, bort från de golvnära strålkastarna vid högerväggen, och låter de olika rörelserna eka mellan varandra. Fortsätt så, snälla. Kom inte över till andra sidan. Släck inte ljuset.
Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar