Andreas Eriksson på Galleri Arnstedt

Ensittare är ett ord Albert Engström använde för att beskriva Döderhultaren, och kan sägas beteckna en konstnärstyp som trots fysiskt och andligt avstånd från världens konstcentrum lyckas skapa konst som sätter relevanta avtryck i samtiden och konsthistorien. Isolerad och excentrisk är två egenskaper som hör till begreppet.

Nu krävs det mer än att bo på landet för att bli en kuf, men ändå är det just ordet ”ensittare” jag ständigt återkommer till när jag ser konst av Andreas Eriksson, som på grund av överkänslighet mot elektricitet har tvingats dra sig tillbaka från storstaden och bosätta sig på landsbygden vid södra Vänern.
Förra gången jag såg honom var en fin utställning på Galleri Magnus Åklundh som specifikt handlade om den strömlösa tillvaron, och kretsade kring stearinljuset – både som ljuskälla och föremål.

Utställningen på Galleri Arnstedt handlar mer om naturen och landskapet. Måleriet är ett stillsamt och melankoliskt betraktande av årstidernas växlingar genom trädstammarnas klibbighet, viddernas dis och himlens färger.

Känslan av enslighet understryks av några porträtt med frånvända och introverta ansikten. Detta drag av apati gör att människorna och träden byter roller i Erikssons måleri – livet och rörelsen finns hos trädstammarna. I en bild tycks någon omfamnas av en stam, en annan skildrar våldsamt växande, i en tredje ger barken associationer till ultraljudsbilder av samma slag som finns på varenda barnväntande familjs kylskåpsdörr.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009