När allt har gått åt skogen för Major Tom i David Bowies Space Oddity, får vi en nästan romantisk bild av den förlorade astronautens öde – sorglöst flyter han omkring i sitt rymdskepp och beundrar jordens blåhet. Men i Simon Möllers tvådelade filminstallation på KHM i Malmö får vi en mer trolig bild av vad som skulle kunna vara Major Toms sista timmar (t o m 21.6). I en kapsel, bokstavligen talat den konservburk Bowie sjunger om, sitter en rymdfarare med panikartad blick. Det surrar av flugor inne i hjälmen och genom två slangar pulserar blod som långsamt läcker ut och sölar ner rymddräkten. Visiret immar igen.
Associationerna till Aniara är uppenbara och blir ännu tydligare av den andra filmen: ett storslaget landskap där rymdskeppen långsamt stiger mot skyn. Den stora skillnaden från Aniara – och som gör verket högaktuellt, är att det förmodligen INTE handlar om en evakuering av mänskligheten – utan snarare ett högmodigt pionjärprojekt i ballongfararen Andrées anda. Förvånat ser sig människan omkring i sin självförvållade misär. Tekniken, religionen och vetenskapen stod ju nyss på vår sida. Hur kunde då allting gå så fel?
(Publicerad i Sydsvenskan den 15 juni 2008)
Associationerna till Aniara är uppenbara och blir ännu tydligare av den andra filmen: ett storslaget landskap där rymdskeppen långsamt stiger mot skyn. Den stora skillnaden från Aniara – och som gör verket högaktuellt, är att det förmodligen INTE handlar om en evakuering av mänskligheten – utan snarare ett högmodigt pionjärprojekt i ballongfararen Andrées anda. Förvånat ser sig människan omkring i sin självförvållade misär. Tekniken, religionen och vetenskapen stod ju nyss på vår sida. Hur kunde då allting gå så fel?
(Publicerad i Sydsvenskan den 15 juni 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar