Bortbytingen
Av Selma Lagerlöf
Mooms-teatern, 31.1
Med Gunilla Ericsson, Ronnie Larsson, Niclas Lendemar, Klas Malmberg, Lotten Roos
Musik: Anders Frostin, Robert Pettersson, Jan-Erik Sääf
Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm
Niclas Lendemar och Gunilla Ericsson. Bild: Lisbeth Westerlund
Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen publicerades i boken Troll och människor 1915. Det är ingalunda någon sagosamling, utan innehåller texter av vitt skilda slag, som prosastycken och föredrag. Även Nobeltalet från 1909 finns med i boken. Detta kan man gott ha i åtanke när man ser Moomsteaterns föreställning. För egentligen kanske det inte ÄR en saga?
Det handlar om hur en trollkäring byter ut sin unge mot en bondfamiljs ”statistiskt normala” pojke, för att använda ett uttryck som ofta förekommer i Mooms-sammanhang. Bonden vill lämna kvar trollungen i skogen, men hans fru vägrar och bestämmer sig för att ta hand om honom.
Bortbytingen får det förstås inte lätt hemma på gården. Pigorna och drängarna spottar efter honom och han får skulden för alla olyckor. Men bondkvinnan skyddar honom från bondens rotting och hon låter honom äta den mat som är naturlig för honom, det vill säga möss, spindlar och ormar. Samtidigt är hon förstås ständigt olycklig eftersom hon saknar sitt eget barn. Men sorgen överskuggar inte hennes fasta princip att ett barns väl och ve är allas ansvar. Ett ansvar man inte kan avsvära sig för att barnet råkar ha svans, en extra kromosom, ofullständiga passhandlingar eller för att det lever i en familj där aga är en naturlig uppfostringsmetod.
Det är med andra ord en klockren historia för Moomsteatern att ta sig an, med sitt ständiga fokus på normalitet, utanförskap och majoritetssamhällets Prokrustesbäddar. Bearbetningen för scenen är mycket lyckad och innehåller många underhållande detaljer, där Klas Malmberg och Lotten Roos står för minst ett dussin med sina biroller. Gunilla Ericsson är som klippt och skuren för rollen som bondhustrun med sitt grovhuggna spelsätt och skapar gripande effekter av kontrasten som uppstår när hon tar fram sina mjukare sidor.
Berättelsen slutar lyckligt. Bondkvinnan får sin belöning för att hon älskat ett annat barn som sitt eget – sonen återvänder och bortbytingen försvinner. Men är detta ett lyckligt slut i dagens kontext? För nu fungerar ju trollungen mest som ett instrument för den statistiskt normala familjen att upptäcka sina fördomar och brister genom – ett osjälviskt verktyg med funktionen att göra det perfekta perfektare. Efteråt återställs ordningen. Människorna har fått känna sig goda och bortbytningen tvingas återvända till trollkäringen som valde bort honom för ett vackrare barn – ungefär som när flyktingfamiljen blir utvisad efter att ha givit invånarna i byn där de hållit sig gömda tillfälle att sola sig framför Rapportkameror med skyltar och namninsamlingar. Det finns en tragik här som jag inte tror blir helt tydlig för den yngre publiken.
(Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2008.)
Av Selma Lagerlöf
Mooms-teatern, 31.1
Med Gunilla Ericsson, Ronnie Larsson, Niclas Lendemar, Klas Malmberg, Lotten Roos
Musik: Anders Frostin, Robert Pettersson, Jan-Erik Sääf
Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm
Niclas Lendemar och Gunilla Ericsson. Bild: Lisbeth Westerlund
Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen publicerades i boken Troll och människor 1915. Det är ingalunda någon sagosamling, utan innehåller texter av vitt skilda slag, som prosastycken och föredrag. Även Nobeltalet från 1909 finns med i boken. Detta kan man gott ha i åtanke när man ser Moomsteaterns föreställning. För egentligen kanske det inte ÄR en saga?
Det handlar om hur en trollkäring byter ut sin unge mot en bondfamiljs ”statistiskt normala” pojke, för att använda ett uttryck som ofta förekommer i Mooms-sammanhang. Bonden vill lämna kvar trollungen i skogen, men hans fru vägrar och bestämmer sig för att ta hand om honom.
Bortbytingen får det förstås inte lätt hemma på gården. Pigorna och drängarna spottar efter honom och han får skulden för alla olyckor. Men bondkvinnan skyddar honom från bondens rotting och hon låter honom äta den mat som är naturlig för honom, det vill säga möss, spindlar och ormar. Samtidigt är hon förstås ständigt olycklig eftersom hon saknar sitt eget barn. Men sorgen överskuggar inte hennes fasta princip att ett barns väl och ve är allas ansvar. Ett ansvar man inte kan avsvära sig för att barnet råkar ha svans, en extra kromosom, ofullständiga passhandlingar eller för att det lever i en familj där aga är en naturlig uppfostringsmetod.
Det är med andra ord en klockren historia för Moomsteatern att ta sig an, med sitt ständiga fokus på normalitet, utanförskap och majoritetssamhällets Prokrustesbäddar. Bearbetningen för scenen är mycket lyckad och innehåller många underhållande detaljer, där Klas Malmberg och Lotten Roos står för minst ett dussin med sina biroller. Gunilla Ericsson är som klippt och skuren för rollen som bondhustrun med sitt grovhuggna spelsätt och skapar gripande effekter av kontrasten som uppstår när hon tar fram sina mjukare sidor.
Berättelsen slutar lyckligt. Bondkvinnan får sin belöning för att hon älskat ett annat barn som sitt eget – sonen återvänder och bortbytingen försvinner. Men är detta ett lyckligt slut i dagens kontext? För nu fungerar ju trollungen mest som ett instrument för den statistiskt normala familjen att upptäcka sina fördomar och brister genom – ett osjälviskt verktyg med funktionen att göra det perfekta perfektare. Efteråt återställs ordningen. Människorna har fått känna sig goda och bortbytningen tvingas återvända till trollkäringen som valde bort honom för ett vackrare barn – ungefär som när flyktingfamiljen blir utvisad efter att ha givit invånarna i byn där de hållit sig gömda tillfälle att sola sig framför Rapportkameror med skyltar och namninsamlingar. Det finns en tragik här som jag inte tror blir helt tydlig för den yngre publiken.
(Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2008.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar