2007 anmäldes 541 fall av hiv i Sverige, vilket är rekord. Ökningar noterades i alla grupper jämfört med 2006, men allra störst var ökningen bland män som har sex med män, 72 %. I Region Skåne ökade fallen från 5 till 16, vilket ger den största procentuella förändringen i landet, 220 %.
Att hiv ökar så mycket i den grupp som borde ha störst beredskap och kunskap om viruset och dess smittvägar vittnar om en livsfarlig attitydförändring. Den helt nödvändiga avstigmatiseringen av de hivsmittade, verkar ha slagit över i en bekymmersam avdramatisering av viruset. I London, där läget är ännu värre, har kulturlivet börjat behandla problemet. När jag nyligen var där hamnade jag på kort tid på tre evenemang som på olika sätt skulle kunna ses som reaktioner på epidemin.
På Wilkingson Gallery i East End visas Jimmy de Sanas bildsvit 101 Nudes från 1972, där han på ett kärleksfullt sätt porträtterar några nära vänner i ett hus – naket, intimt och humoristiskt (t o m 30.3). Det tidiga sjuttiotalets naivitet och oskuldsfullhet står i stark kontrast till den oro och skräck som drabbade gaysamhället tio år senare, och den katastrof som var ett faktum efter ytterligare några år. En katastrof som även drabbade Jimmy de Sana, som avled 1990, 40 år gammal.
Jimmy de Sana: 101 Nudes
Ridiculusmus. Bild: Phil Tragen
Samma typ av underliggande stämningar finns i teaterduon Ridiculusmus föreställning Tough time, nice time, som visas på The Barbican (t o m 15.3). Två män sitter i ett badkar på en bastuklubb i Bangkok och berättar historier för varandra. Det handlar egentligen varken om sex eller aids, men den märkliga och spända stämningen mellan dem – liksom på liv och död, gör att man får en krypande känsla av att viruset på något sätt finns med i bilden ändå.
Det tredje och mest direkta exemplet är den stora utställningen med filmaren och konstnären Derek Jarman på Serpentine Gallery i Hyde Park (t o m 13.4). Här visas bland annat filmen Blue (1993), som skildrar hans sista tid, med otäcka mediciner, biverkningar och blindhet. Mest drabbande är dock skulpturerna från slutet av 80-talet, som Jarman gjorde efter att ha fått sin diagnos – i ursinne och förtvivlan, inte bara över dödsdomen, utan också över omvärldens fördömande reaktioner. Skulpturerna består av biblar, krossat glas, blommor och homoerotiska bilder – allt indränkt i tjära. Styrkan i den personliga vittnesbörden, uttryckt i klartext eller med konstens språk, framträder på ett mycket konkret sätt.
Fast ett av problemen med dagens attityder mot hiv/aids är att sjukdomen inte längre ser ut på det här sättet i Västeuropa. För att allvaret ska gå fram, måste det finnas möjligheter till identifikation. Därför är människor som artisten Andreas Lundstedt, som kom ut som hivpositiv i vintras, helt ovärderliga för kampen mot smittspridningen. Och därför tror jag att den spända och riskfyllda stämningen mellan männen i badkaret på The Barbican, och den ansvarslösa naiviteten i Jimmy de Sanas bilder, har större potential att tala till dem som lever farligt idag, än vad Derek Jarmans insjunkna ögonhålor och dödsångest har.
(Publicerad i Sydsvenskan den 10 mars 2008)
Att hiv ökar så mycket i den grupp som borde ha störst beredskap och kunskap om viruset och dess smittvägar vittnar om en livsfarlig attitydförändring. Den helt nödvändiga avstigmatiseringen av de hivsmittade, verkar ha slagit över i en bekymmersam avdramatisering av viruset. I London, där läget är ännu värre, har kulturlivet börjat behandla problemet. När jag nyligen var där hamnade jag på kort tid på tre evenemang som på olika sätt skulle kunna ses som reaktioner på epidemin.
På Wilkingson Gallery i East End visas Jimmy de Sanas bildsvit 101 Nudes från 1972, där han på ett kärleksfullt sätt porträtterar några nära vänner i ett hus – naket, intimt och humoristiskt (t o m 30.3). Det tidiga sjuttiotalets naivitet och oskuldsfullhet står i stark kontrast till den oro och skräck som drabbade gaysamhället tio år senare, och den katastrof som var ett faktum efter ytterligare några år. En katastrof som även drabbade Jimmy de Sana, som avled 1990, 40 år gammal.
Jimmy de Sana: 101 Nudes
Ridiculusmus. Bild: Phil Tragen
Samma typ av underliggande stämningar finns i teaterduon Ridiculusmus föreställning Tough time, nice time, som visas på The Barbican (t o m 15.3). Två män sitter i ett badkar på en bastuklubb i Bangkok och berättar historier för varandra. Det handlar egentligen varken om sex eller aids, men den märkliga och spända stämningen mellan dem – liksom på liv och död, gör att man får en krypande känsla av att viruset på något sätt finns med i bilden ändå.
Det tredje och mest direkta exemplet är den stora utställningen med filmaren och konstnären Derek Jarman på Serpentine Gallery i Hyde Park (t o m 13.4). Här visas bland annat filmen Blue (1993), som skildrar hans sista tid, med otäcka mediciner, biverkningar och blindhet. Mest drabbande är dock skulpturerna från slutet av 80-talet, som Jarman gjorde efter att ha fått sin diagnos – i ursinne och förtvivlan, inte bara över dödsdomen, utan också över omvärldens fördömande reaktioner. Skulpturerna består av biblar, krossat glas, blommor och homoerotiska bilder – allt indränkt i tjära. Styrkan i den personliga vittnesbörden, uttryckt i klartext eller med konstens språk, framträder på ett mycket konkret sätt.Fast ett av problemen med dagens attityder mot hiv/aids är att sjukdomen inte längre ser ut på det här sättet i Västeuropa. För att allvaret ska gå fram, måste det finnas möjligheter till identifikation. Därför är människor som artisten Andreas Lundstedt, som kom ut som hivpositiv i vintras, helt ovärderliga för kampen mot smittspridningen. Och därför tror jag att den spända och riskfyllda stämningen mellan männen i badkaret på The Barbican, och den ansvarslösa naiviteten i Jimmy de Sanas bilder, har större potential att tala till dem som lever farligt idag, än vad Derek Jarmans insjunkna ögonhålor och dödsångest har.
(Publicerad i Sydsvenskan den 10 mars 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar