Peter Doig: Retrospektiv
Tate Britain, London
Till den 27 april 2008
Ski Jacket, 1994. Olja på duk, 295 x 351 cm. Bild: Tate Photography
Tate Britain, London
Till den 27 april 2008
Ski Jacket, 1994. Olja på duk, 295 x 351 cm. Bild: Tate Photography
En sådär tjugo, trettio miljoner kan man få ge för en Peter Doig-målning på auktion. Det är inte dåligt för en nu levande konstnär, född 1959. Men så får man också mycket konst för pengarna. Målningarna mäter ofta flera meter och är alltid helt sanslöst genomarbetade – man kan förundrat studera hans skicklighet med färgen hur länge som helst. Ibland verkar den stötas bort från duken, ibland ser den ut som koagulerande blod.
Peter Doig är född i Skottland, men har bott mycket i Kanada och England. Sedan sex år lever han på den västindiska ön Trinidad. Berömmelsen kom i början av 90-talet och 1994 nominerades han till Turnerpriset. Han målar ofta enorma landskap med berg, skogar och vattendrag. Motiven växer gradvis fram genom färglagren och ibland känns det som att man har tittat in i solen precis innan man vänder blicken mot målningarna. Undertonerna är klart mörka, och jag kan inte bestämma mig för om de upptornande och lavinfarliga bergen hotar de små, små människorna i målningarna, eller om de tvärtom skapar en känsla av omfamnande och trygghet.
Doig har en mycket tydlig valfrände i Karin Mamma Andersson, som presenterades i en liknande mitt-i-karriären-utställning på Moderna museet i Stockholm förra året. De båda konstnärskapen har många paralleller, till exempel den unkna och tillbakahållna färgskalan, de obehagliga stämningarna och de ofta förekommande björkarna. Detta är ett släktskap som Andersson redovisar helt öppet i sin konst – i målningen Rörd av gudarna (2002) förekommer till och med en Doigmålning som rekvisita i ett rum.
Under 2000-talets första år händer det något märkligt med Peter Doigs måleri. Den lätta anstrykning av pekoral som ofta fanns med under 90-talet som en spännande och helt legitim komponent, blommar nu ut i full prakt. Vita hästar på gränsen till enhörningar, burleska sagokaraktärer och andeväsen befolkar målningarna. Och när han 2002 flyttar till Trinidad havererar måleriet i ogenerad exotism à la Gauguin, där öbor och excentriker skildras som sorglösa Kristusgestalter i djungeln och på stranden. Det blir till slut tämligen genant. Men sista utställningsrummet, där hans allra senaste alster visas, ger förnyat hopp om framtiden. Här finns några mycket fina verk där nyfikenheten på måleriets möjligheter åter märks tydligt. Black Curtain (2004) föreställer en nattlig utsikt över en bukt, kanske genom ett hotellfönster. På ett ganska brutalt sätt har han strukit över målningen med tunn, vit färg, vilket skapar en känsla av att det hänger en halvgenomskinlig gardin framför fönstret. Med spåren av penselstråna gestaltar han inte bara tygets struktur, utan även vindens stilla rörelser i natten.
(Publicerad i Sydsvenskan den 18 mars 2008)
Peter Doig är född i Skottland, men har bott mycket i Kanada och England. Sedan sex år lever han på den västindiska ön Trinidad. Berömmelsen kom i början av 90-talet och 1994 nominerades han till Turnerpriset. Han målar ofta enorma landskap med berg, skogar och vattendrag. Motiven växer gradvis fram genom färglagren och ibland känns det som att man har tittat in i solen precis innan man vänder blicken mot målningarna. Undertonerna är klart mörka, och jag kan inte bestämma mig för om de upptornande och lavinfarliga bergen hotar de små, små människorna i målningarna, eller om de tvärtom skapar en känsla av omfamnande och trygghet.
Doig har en mycket tydlig valfrände i Karin Mamma Andersson, som presenterades i en liknande mitt-i-karriären-utställning på Moderna museet i Stockholm förra året. De båda konstnärskapen har många paralleller, till exempel den unkna och tillbakahållna färgskalan, de obehagliga stämningarna och de ofta förekommande björkarna. Detta är ett släktskap som Andersson redovisar helt öppet i sin konst – i målningen Rörd av gudarna (2002) förekommer till och med en Doigmålning som rekvisita i ett rum.
Under 2000-talets första år händer det något märkligt med Peter Doigs måleri. Den lätta anstrykning av pekoral som ofta fanns med under 90-talet som en spännande och helt legitim komponent, blommar nu ut i full prakt. Vita hästar på gränsen till enhörningar, burleska sagokaraktärer och andeväsen befolkar målningarna. Och när han 2002 flyttar till Trinidad havererar måleriet i ogenerad exotism à la Gauguin, där öbor och excentriker skildras som sorglösa Kristusgestalter i djungeln och på stranden. Det blir till slut tämligen genant. Men sista utställningsrummet, där hans allra senaste alster visas, ger förnyat hopp om framtiden. Här finns några mycket fina verk där nyfikenheten på måleriets möjligheter åter märks tydligt. Black Curtain (2004) föreställer en nattlig utsikt över en bukt, kanske genom ett hotellfönster. På ett ganska brutalt sätt har han strukit över målningen med tunn, vit färg, vilket skapar en känsla av att det hänger en halvgenomskinlig gardin framför fönstret. Med spåren av penselstråna gestaltar han inte bara tygets struktur, utan även vindens stilla rörelser i natten.
(Publicerad i Sydsvenskan den 18 mars 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar