Aleksandr Sokurov: Den ryska arken
Jag får kalla kårar av vällust när jag läser om stämningen i studion precis när Fred Åkerström har sjungit in sitt sista ”Hålln med fioln, gonatt, gonatt” i Glimmande Nymf (1974). Berättelsen finns i Håkan Lahgers och Lasse Ermalms praktverk om det klassiska skivbolaget Metronome, De legendariska åren – som för övrigt är obligatorisk kurslitteratur för alla analognostalgiker. ”När något är så där bra sitter man och håller andan under hela tagningen för att inget tekniskt ska gå sönder eller haka upp sig”, berättar teknikern Janne Hansson som var med vid inspelningen.
Den här typen av urladdningar förekommer mera sällan idag. De är helt enkelt inte lika nödvändiga längre. För idag skapas inte perfektion genom koncentration och fokus – utan genom omtagningar, klippning och redigering. Pro Tools-tänkandet har gjort musik- och radioproduktion till ett pusselhantverk, där man klipper ut användbara bitar ur ett material och fogar samman dem till en helhet som uppstår i efterhand. Detta kan självklart vara befriande och kännas enklare än att ha en helhetstanke klar för sig från början. Jag säger inte heller att pusseltänkandet är sämre. Bara annorlunda.
När vi arbetade analogt ingick koncentrationen som en självklar del av arbetet – vi övade undermedvetet hela tiden, eftersom varje rullband kostade hundratals spänn; vi var tvungna att doppa fotopapper i tre kemikaliebad för att få fram minsta lilla bild; det var dyrt och otympligt med råfilm. Det var nödvändigt att ha förmåga och tålamod att samla sig för det ”avgörande ögonblicket”, som fotografen Henri Cartier Bresson talade om. Att stå med kameran framför ena ögat, stabilt vilande i händerna och ta EN bild i rätt ögonblick, istället för att ta hundra med digitalkamera, hållen med utsträckta och rangliga armar.
Självklart finns det inget som säger att det MÅSTE bli så här när man jobbar digitalt, men eftersom koncentration är något jobbigt – det fordrar ju en insats – avstår vi gärna om möjligheten ges. Detta märker jag tydligt hos mig själv i mitt arbete som radioman. Istället för att lägga en extra timme på förberedelser och lite extra krut på koncentration, kastar jag mig ofta in i intervjusituationer med föreställningen att ”det går ju alltid att klippa ihop i efterhand”. På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxen-DAMP. Sjukdomsinsikten har gjort att jag börjat självmedicinera, och hittills har behandlingen bestått av just Fred Åkerströms vokala urladdningar – men även andra Metronome-inspelningar, t.ex. med Bernt Staf. Tänk att de satte det mesta live där i studion… Och i DVD-spelaren ligger Aleksandr Sokurovs film Den ryska arken från 2002. Nittiosex minuter lång och filmad i en enda tagning. I det ögonblick sista rutan är fotograferad, är filmen färdig. DET är frihet.
Sångljudet får inte spricka, tänker man, för det var så kraftfullt, så fantastiskt när han satte igång. Jag glömmer aldrig den där intensiva stämningen, det där oerhörda allvaret. Han laddade ur sig allt.
Den här typen av urladdningar förekommer mera sällan idag. De är helt enkelt inte lika nödvändiga längre. För idag skapas inte perfektion genom koncentration och fokus – utan genom omtagningar, klippning och redigering. Pro Tools-tänkandet har gjort musik- och radioproduktion till ett pusselhantverk, där man klipper ut användbara bitar ur ett material och fogar samman dem till en helhet som uppstår i efterhand. Detta kan självklart vara befriande och kännas enklare än att ha en helhetstanke klar för sig från början. Jag säger inte heller att pusseltänkandet är sämre. Bara annorlunda.
När vi arbetade analogt ingick koncentrationen som en självklar del av arbetet – vi övade undermedvetet hela tiden, eftersom varje rullband kostade hundratals spänn; vi var tvungna att doppa fotopapper i tre kemikaliebad för att få fram minsta lilla bild; det var dyrt och otympligt med råfilm. Det var nödvändigt att ha förmåga och tålamod att samla sig för det ”avgörande ögonblicket”, som fotografen Henri Cartier Bresson talade om. Att stå med kameran framför ena ögat, stabilt vilande i händerna och ta EN bild i rätt ögonblick, istället för att ta hundra med digitalkamera, hållen med utsträckta och rangliga armar.
Självklart finns det inget som säger att det MÅSTE bli så här när man jobbar digitalt, men eftersom koncentration är något jobbigt – det fordrar ju en insats – avstår vi gärna om möjligheten ges. Detta märker jag tydligt hos mig själv i mitt arbete som radioman. Istället för att lägga en extra timme på förberedelser och lite extra krut på koncentration, kastar jag mig ofta in i intervjusituationer med föreställningen att ”det går ju alltid att klippa ihop i efterhand”. På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxen-DAMP. Sjukdomsinsikten har gjort att jag börjat självmedicinera, och hittills har behandlingen bestått av just Fred Åkerströms vokala urladdningar – men även andra Metronome-inspelningar, t.ex. med Bernt Staf. Tänk att de satte det mesta live där i studion… Och i DVD-spelaren ligger Aleksandr Sokurovs film Den ryska arken från 2002. Nittiosex minuter lång och filmad i en enda tagning. I det ögonblick sista rutan är fotograferad, är filmen färdig. DET är frihet.
Publicerad i Musikmagasinet Novell #2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar