Robert Rauschenberg: Monogram
Om jag skulle läsa den senaste Harry Potter-boken utan att ha läst de föregående hade jag inte förstått ett dugg. Det finns absolut ingen anledning att bli upprörd över detta och jag anklagar inte J.K. Rowling för att vara exkluderande och bara vända sig till den insatta eliten med sina böcker. Är man intresserad av Harry Potter finns det bara ett sätt att lära sig mer om honom: att läsa böckerna och se filmerna.
Detta kan ju tyckas vara en självklarhet, men om man flyttar exemplet till konstens värld upptäcker man snabbt att så inte är fallet. Det finns en märklig föreställning om att man ska översköljas av insikt så fort man kommer in på ett galleri. Och om man inte drabbas av denna aha-upplevelse är konsten dålig, elitistisk och exkluderande. Sedan går man därifrån, koketterande över att man minsann tillhör de ”vanliga” människorna som samtidskonsten inte vänder sig till.
Men konsten idiotförklarar ingen. På sin höjd berättar den att du är en bortskämd snorunge som har fått alla förklaringar serverade på silverfat hela livet. Och när förklaringen plötsligt inte bärs fram av en betjänt med vita handskar, så sparkar du bakut, trycker på kränktknappen och börjar snacka skit om det du inte har tagit dig tid att sätta dig in i.
Precis som med Harry Potter finns det bara ett sätt att bli bra på konst, nämligen att se på konstutställningar. Många konstutställningar – även dåliga. Och att läsa – om konsten och konstnärerna. Ju mer man sett och läst, desto mer förstår man. Tycker man att detta är ett orimligt krav så är man förmodligen inte intresserad av konst och då får man försöka göra något annat med sin fritid. Det är helt OK.
(Pulibcerad i Dygnet Runt den 23 augusti 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar