Konst och monomani

Golvet på Neon Gallery i Brösarp är fullt av grälla tussar, rosa tårtunderlägg, turkosa gelépuddingar och miljoners miljoner bitar av skumgummi i olika topografiska formationer. Från taket hänger omsorgsfullt knutna girlanger och mjukt ljud strömmar ur högtalare.

Installationen är ett samarbete mellan Jennifer Vanderpool och Ellen Hedberg och handlar enligt utställningstexten om våra föreställningar om landskapet och dess olika möjligheter. Men jag drabbas istället av en känsla som jag känner igen från flera andra utställningar det senaste halvåret – nämligen monomanin. Landskapen överskuggas av den känsla av tvång som måste finnas i bakgrunden för att bygga upp något sånt här. Att bit efter bit riva skumgummi och omsorgsfullt placera dem så att det växer fram ett landskap.

Den närmaste parallellen är förstås Sarah Sze som visade samma typ av landskap på Malmö Konsthall i vintras, fast uppbyggda av häftstift, skruvar och askar – perfekt i varje detalj. Men det var oundvikligt att föreställa sig konstnären liggande på alla fyra med stripigt hår och maniskt limma plastpärlor på golvet veckorna före vernissagen.

En utställning som formligen dröp av tvångsbeteende var Bjarne Melgaards och Marie-Louise Ekmans samarbete på Malmö Konstmuseum. I centrum stod stora reproduktioner av klassiska Ekman-målningar, kompletterade av Melgaard. Med vad som verkade vara total brist på självkontroll hade han varit framme med sin svarta pensel och krafsat över kroppsöppningar och andra intima detaljer i tavlorna. Detta tourettesliknande tvångsbeteende blev tydligt även i Cindy Sherman-utställningen på Louisiana i våras. Får man bara se enstaka bilder ur hennes Film Stills-serie kan de onekligen handla om fiktion, glamour och könsroller. Men detta blir högst sekundärt när man ser dem samlade i ändlösa rader som på Louisiana. Ur de hundratals fotona utkristalliseras Shermans fixa idé om att till varje pris vara i bild. Att mekaniskt tvingas inta olika poser i olika kläder i olika scenerier.

Är detta fall där konsten fungerar terapeutiskt för konstnärerna? Är skumgummirivande, poserande och klottrande ett sätt att ta itu med behov som annars hade yttrat sig som Jack Vegas-spel eller hetsätning? Eller är det just själva missbrukarbeteendet konsten vill uttrycka och berätta något om? Eller är besattheten en förutsättning för att kunna jobba med något så underbetalt som konst? Eller skriver jag bara in vad jag känner igen från mig själv i konstverken? Mina privata tvångsbeteenden?

Sista stationen på Vanderpools och Hedbergs utställning på Neon Gallery är den stora sandsilon – en ihålig betongcylinder med enastående akustik. Ljuset är skumt och golvet är fullt av ballonger. Jag försäkrar mig om att jag är ensam, trampar lite lätt på en av ballongerna och känner hur den fjädrar. Jag ökar trycket. Och ökar – och POFF. Ljudet ringer i lokalen i tio underbara sekunder. Jag sätter foten på en ny ballong, en röd. Trampar hårdare och hårdare – en till, bara en till…

Utställningen pågår till den 26 augusti


(Publicerad i Sydsvenskan den 12 juli 2007)