tisdag 5 oktober 2010

"Fritidsflickan" är hedonistisk och livsbejakande

av TOR BILLGREN



Nytt konstbråk i Ystad! Denna gången handlar kontroversen om medborgarförslaget att förstora Stig Blombergs statyett "Fritidsflickan" från 1936 och placera den vid hamnen. Kulturnämnden sägs ställa sig positiv till idén. Och som alltid när den här typen av konst debatteras, slängs fascismkortet fram mer eller mindre automatiskt.

"Fascistoid och omodern estetik", sa Ystads konstmuseums chef Yrr Jonásdottír i Kulturnytt i fredags. "Ett ideal som förvisso rimmar med dåtidens auktoritära rörelser på kontinenten", skriver Thomas Millroth i dagens Sydsvenskan.

Och därmed befästs åter det monopol som de tvivelaktiga politiska rörelserna tycks ha på denna typen av estetik. Varför inte istället försöka vara sant radikal, och verka för ett återtagande av "de sköna" uttrycken från fascismen?

Jag tycker man får anstränga sig rejält för att se "Fritidsflickan" som fascistoid. Jag ser henne som hedonistisk och ansvarslöst livsbejakande. Hon fläker inte ut sig för någon, utan för sig själv. Det är en bild av en självständig kvinna.

Men i sak har Millroth och Jonásdottír rätt. Förslaget är dåligt. Men inte för statyettens påstådda politiska agenda, utan för att, som Millroth också poängterar, uppdraget borde gå till en nu aktiv och relevant konstnär.

Det finns även ett tekniskt och konstnärligt skäl. "Fritidsflickan" är en miniatyr och är inte tänkt att förstoras, lika lite som Döderhultarens trägubbar. Litenheten är själva poängen med verket. Se t.ex flickans fingrar. Hade statyetten förstorats precis som den är, hade händerna förvandlats till groteska och omänskliga skovlar. Och det hade visserligen befriat flickan från hennes påstådda politiska bagage. Men bra hade det knappast blivit.

4 kommentarer:

Millroth sa...

I sak är vi överens. Men om man kikar på Fritidsflickan slår det mig hur enkel och slapp hon är i sin livsbejakande hållning. Ovanligt för en medveten klassiker som Blomberg. Jag är säker på att han anpassat uttrycket just till det kroppsligt livsbejakande, det som då hyllades. I gymnastik, i kapten Ugglas morgonprogram, och inte minst i tankar kring folkstam och A-barn, hygien och steriliseringar av oönskade folkelement - asociala, supande, eller uppblandade på andra oönskade vis -. Det var ett tankemönster som fanns. Och detta är ju gemensamt med folkhemsbyggare, samhällsingenjörer, modernister av alla de slag, alltså även fascister och socialister och kommunister. Jag skrev ju inte att statyetten var fascistoid, men att den rimmade med kontinentens auktoritära system - Sovjet, Tyskland, Italien. För vi har där ett gemensamt tankearv. Sedan finns det andra intressanta aspekter. Det är frisksportar och friluftsdyrkan, som bland annat visade sig med en sexuell aspekt i olika nazityska månadsmagasin fyllda med näcka brudar med bollar, klättrande i berg etc (Bergklättrarfilm med den snygga Riefenstahl var ju på modet!!) och visserligen med könshåren bortredigerade men ändå tillräckligt lockande för de många soldater i fält som läste dessa magasin så småningom, då kriget brutit ut. Idén var enkel: hetsa upp killarna med snygga ariska brudar så de sprider sina gener när de kommer på permis och inte faller för några lägre stående snyggingar då de är i fält - en varning som var befogad med tanke på hur många franskyskor som fick barn med tyska soldater. Nå, det var en bisak i den tyska folkhemspropagandan. Men den rimmar litet med den vitalistiska längtan efter kvinnor - helt på männens villkor - flickorna skulle släppa till tyckte både Ivar Lo och Artur Lundkvist. Men inte var det någon sexuell revolution de var ute efter, det var manlig sexualnöd som skrek i skrevet. Allt detta är en kontext för fritidsflickan. Dåtida. Förklarlig. Nog inte fascistisk, men ändå en del av samma kroppsliga idealbild med rätt ruggiga följder.

Anonym sa...

Hej Tor, nu har vi lämnat Fritidsflickan, alla utom ordföranden i kulturnämnden har släppt henne. Robert Dahlström på Ystads Allehanda har avrått och håller med om det vanskliga i företaget. Han har också gått steget längre och punkterar diverse myter om Österlen som kulturlandskap.
Jo jo, det känner jag ju igen. Själv så ivrigt och nödvändigt pendlande till det Malmö som idag kanske har en av Sveriges tätaste konstliv. Så ivrigt att jag nu köpt mig en visserligen liten men dock lägenhet i Malmö att vistas i och jobba i.
Så pågår en liten debatt i Svd och Dn om konstkritiken. Är vi för överens, arbetar vi för litet i opposition, har vi för lätt att hålla med - konstlivet och varandra? Vad tycker du Tor??
min blogg förresten -du får gärna länka: millroth.blogspot.com

Tor Billgren sa...

Bra att Ystad har slagit Fritidsflickan ur hågen. Har följt debatten om konstkritiken ytligt. Kul att så många verkar vara ledsna över att Malmö dominerar på Modernautställningen. "Arbetar vi för litet i opposition", frågar du. Ja, jag tror det. Ny blogg, den ska vi länka till genast!

Thomas Millroth sa...

Tor, Thomas här, har skippat min gamla blogg och fäjsbokar mycket mindre, det blir ett slag snackedrog. I alla fall har ju nu efter förebild av dig skapat en blogg millroth.blogspot.com, som mest ska handla om konst och musik. Kritikerdebatten om Modernautställningen!? Visst. Att erfarna människor som Peter Cornell går i taket för att så många har anknytning till Malmö. Jag säger då det. Gomorron, upptäck att ett konstliv som ser ut på ett annat vis och med även andra uttryck finns i denna region. Skönt att centralortens dominans minskar. Även om institutioner, pengar etc ännu finns där i Mälardalen. Centralorter har en tendens att skygga för det som inte omedelbart syns, de blir ett slags nationens normalitet. Paris är ett bra exempel, där kulturen bakom dessa skygglappar ersatts av det museila och ekonomiska och inte minst turistiska tänkandet.