Marsvinsholms slott är alltid värt en egen resa med sin utsökta arkitektur och sitt sanslösa läge på slätten. Och den skulpturutställning som nu för fjärde året ordnas i parken är en mycket angenäm bonus. Samtidigt har högkvarteret för Österlens Konstnärsgille, Tjörnedalagården i Baskemölla, också öppnat en skulpturpark, som känns som ett småsyskon till slottets. Flera av verken som visas känns igen från de senaste årens utställningar på Marsvinsholm. I något fall visas samma verk i båda parkerna.
Skulpturerna är snillrikt och noggrant placerade i sina respektive miljöer och verkspektrat är brett. Från tekniskt fulländade statyer och simulerade arkeologiska fynd, till monument, spex, konsthantverk och ren trädgårdskitsch. På Marsvinsholm gillar jag särskilt Eva Maria Erikssons ”Rymd”. Två vinkelrätt sammanfogade järnplåtar med runda hål i olika storlekar. Det uppstår just en svårgreppbar rymdkänsla när man går runt verket.
Eva Maria Eriksson: ”Rymd”
Börje Berglund: ”Ett fryst ögonblick”
Men häftigast är Börje Berglunds gigantiska betongtavla ”Ett fryst ögonblick” på Tjörnedala. Ett banalt motiv av några ungar som förbereder sig för skridskoåkning, men som med sin perfekta placering vid ett sädesfält känns som ett budskap från yttre rymden, lite som monoliten i Kubricks ”2001”.
Något jag saknar i båda parkerna är det unga gardet. Var befinner de sig nyligen utexaminerade konstnärerna? Det omvända förhållandet har slagit mig på års- och examensutställningarna på Malmö Konsthögskola. Varför är det så försvinnande få som jobbar i det stora formatet? Är det så svårt att kombinera samtida uttryck med det monumentala och offentliga? Om svaret är ja, är detta ett stort problem, eftersom det offentliga rummet är en långt viktigare arena för konsten än galleriets vita kub. Dels för konstnärerna själva, eftersom offentliga uppdrag ger klirr i kassan och uppmärksamhet. Dels för oss betraktare som riskerar att drunkna i trevligheter.
Skulpturerna är snillrikt och noggrant placerade i sina respektive miljöer och verkspektrat är brett. Från tekniskt fulländade statyer och simulerade arkeologiska fynd, till monument, spex, konsthantverk och ren trädgårdskitsch. På Marsvinsholm gillar jag särskilt Eva Maria Erikssons ”Rymd”. Två vinkelrätt sammanfogade järnplåtar med runda hål i olika storlekar. Det uppstår just en svårgreppbar rymdkänsla när man går runt verket.
Eva Maria Eriksson: ”Rymd”
Börje Berglund: ”Ett fryst ögonblick”
Men häftigast är Börje Berglunds gigantiska betongtavla ”Ett fryst ögonblick” på Tjörnedala. Ett banalt motiv av några ungar som förbereder sig för skridskoåkning, men som med sin perfekta placering vid ett sädesfält känns som ett budskap från yttre rymden, lite som monoliten i Kubricks ”2001”.
Något jag saknar i båda parkerna är det unga gardet. Var befinner de sig nyligen utexaminerade konstnärerna? Det omvända förhållandet har slagit mig på års- och examensutställningarna på Malmö Konsthögskola. Varför är det så försvinnande få som jobbar i det stora formatet? Är det så svårt att kombinera samtida uttryck med det monumentala och offentliga? Om svaret är ja, är detta ett stort problem, eftersom det offentliga rummet är en långt viktigare arena för konsten än galleriets vita kub. Dels för konstnärerna själva, eftersom offentliga uppdrag ger klirr i kassan och uppmärksamhet. Dels för oss betraktare som riskerar att drunkna i trevligheter.
Publicerad i Sydsvenskan den 1 juli 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar