Institutet, den 5 april
Medverkande: Anders Carlsson, Elin Almered, Miriam Kaukosalo, Janina Frank Hemmingsson, m.fl
Text: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson
Anders Carlsson som Ceasar/Brutus. Bild: Elias Björn
Det vitkaklade golvet, som ligger kvar från de två första föreställningarna i serien om romarrikets uppgång och fall, har börjat spricka här och där. Den första delen handlade om rikets födelse, med paralleller till Mellanöstern. Den andra var Gladiatorernas uppror, där publiken utsattes för en så gränslös tristess, att den till slut (delvis regisserat) grep in i händelserna på scenen. Och i lördags handlade det om Julius Ceasar – kejsaren som förbättrade villkoren för rikets fattiga, och mördades p g a detta.
Scenen utgörs av en villaidyll med en påskliljerabatt och ett lusthus där en handfull unga kvinnor, vestaler, fixar och donar med te och pannkakssmet. Under långa stunder händer det inte så mycket. Det spelas bra musik, vestalerna bjuder på frukt och publiken sorlar uppsluppet. Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson sitter som Ceasar (och/eller Brutus) under en vit parasoll och ser sig spattigt omkring, kör gräsklippare och planterar påskliljor. Med jämna mellanrum skanderar han Ludvig Uhlbors kalejdoskopiska text, som framkallar samma töckenartade känsla som William S. Burroughs cut up-teknik, och William Faulkners och James Joyces ändlösa ordflöden och associationer. Den innehåller fragment om Shakespeare och teatern, och samplingar ur recensioner och Brutus berömda tal efter mordet.
Det spännande med föreställningen är att man som publik själv ansvarar för sin upplevelse. Man får inga plakat uppkörda i ansiktet med instruktioner om vad man ska känna och tänka, utan det står var och en fritt att lägga kvällen på den nivå man behagar.
Den öppna stämningen gör att man involveras på ett intressant sätt. Man rör sig över scenen för att köpa öl och besöka toaletten, och bjuds in att läsa högt ur böcker och dansa. Betyder detta att vi även kommer att kunna påverka handlingen och händelserna? Kommer vi till exempel att kunna förhindra mordet? Skulle vi våga ingripa? Eller vill vi rent av se det ske? Föreställningens udd är inte riktad mot själva makten, utan mot dem som utan protester ställer sina förmågor och kroppar till maktens förfogande, och verkställer dess diktat. Makten har aldrig varit beroende av dem som säger Ja, utan av dem som aldrig säger Nej.
”Real power is nothing which is given to you. Real power is somthing you take!” vrålar Brutus i slutmonologen, lånad ur “Dallas”, samtidigt som han med en brandyxa ger sig på rabatten och hugger sig ner i scengolvet så att jorden yr och påskliljorna krossas under hans foppatofflor. Förutom det utlovade mordet på Ceasar, blir detta yxraseri också ett mord på villaidyllen i radhusområdet – men framförallt ett mord på själva teatern. Och då är det inte längre Brutus som vi ser svinga sin yxa mot Ceasars bröst, utan Anders Carlsson som gör det han anser vara nödvändigt gentemot den traditionella teatern och dess konventioner.
(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 7 april 2008)
Medverkande: Anders Carlsson, Elin Almered, Miriam Kaukosalo, Janina Frank Hemmingsson, m.fl
Text: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson
Anders Carlsson som Ceasar/Brutus. Bild: Elias Björn
Det vitkaklade golvet, som ligger kvar från de två första föreställningarna i serien om romarrikets uppgång och fall, har börjat spricka här och där. Den första delen handlade om rikets födelse, med paralleller till Mellanöstern. Den andra var Gladiatorernas uppror, där publiken utsattes för en så gränslös tristess, att den till slut (delvis regisserat) grep in i händelserna på scenen. Och i lördags handlade det om Julius Ceasar – kejsaren som förbättrade villkoren för rikets fattiga, och mördades p g a detta.
Scenen utgörs av en villaidyll med en påskliljerabatt och ett lusthus där en handfull unga kvinnor, vestaler, fixar och donar med te och pannkakssmet. Under långa stunder händer det inte så mycket. Det spelas bra musik, vestalerna bjuder på frukt och publiken sorlar uppsluppet. Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson sitter som Ceasar (och/eller Brutus) under en vit parasoll och ser sig spattigt omkring, kör gräsklippare och planterar påskliljor. Med jämna mellanrum skanderar han Ludvig Uhlbors kalejdoskopiska text, som framkallar samma töckenartade känsla som William S. Burroughs cut up-teknik, och William Faulkners och James Joyces ändlösa ordflöden och associationer. Den innehåller fragment om Shakespeare och teatern, och samplingar ur recensioner och Brutus berömda tal efter mordet.
Det spännande med föreställningen är att man som publik själv ansvarar för sin upplevelse. Man får inga plakat uppkörda i ansiktet med instruktioner om vad man ska känna och tänka, utan det står var och en fritt att lägga kvällen på den nivå man behagar.
Den öppna stämningen gör att man involveras på ett intressant sätt. Man rör sig över scenen för att köpa öl och besöka toaletten, och bjuds in att läsa högt ur böcker och dansa. Betyder detta att vi även kommer att kunna påverka handlingen och händelserna? Kommer vi till exempel att kunna förhindra mordet? Skulle vi våga ingripa? Eller vill vi rent av se det ske? Föreställningens udd är inte riktad mot själva makten, utan mot dem som utan protester ställer sina förmågor och kroppar till maktens förfogande, och verkställer dess diktat. Makten har aldrig varit beroende av dem som säger Ja, utan av dem som aldrig säger Nej.
”Real power is nothing which is given to you. Real power is somthing you take!” vrålar Brutus i slutmonologen, lånad ur “Dallas”, samtidigt som han med en brandyxa ger sig på rabatten och hugger sig ner i scengolvet så att jorden yr och påskliljorna krossas under hans foppatofflor. Förutom det utlovade mordet på Ceasar, blir detta yxraseri också ett mord på villaidyllen i radhusområdet – men framförallt ett mord på själva teatern. Och då är det inte längre Brutus som vi ser svinga sin yxa mot Ceasars bröst, utan Anders Carlsson som gör det han anser vara nödvändigt gentemot den traditionella teatern och dess konventioner.
(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 7 april 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar