Konstskribenten och akademiledamoten Ulf Linde, har inte mycket till övers för fotot som konstnärligt medium. I essän Mot fotografiet förklarar han att det delvis beror på att ett foto dör mitt framför ögonen på honom så fort han identifierat vad det föreställer. Men då har han nog inte sett Marie Anderssons bilder – för de börjar leva just i det ögonblicket (Galleri Magnus Åklundh, t o m 19.4).
Till exempel när man inser att bildserien över några hastigt övergivna hotellkorridorer i själva verket består av diabilder med ramar och allt, uppförstorade till kolossalformat. Den hisnande känslan förstärker associationerna till Stanley Kubricks The Shining. Eller när man betraktar bildserien över ett gammalt sjukhus: brutalt ihopklippta detaljer och fragment – som om det inte fanns utrymme bakom fotografen att backa tillräckligt långt för en helbild. Husväggarna sluter sig kring oss, klaustrofobin kommer smygande.
En mer diffus obehagskänsla ger diptyken Klocka, där man tvingas spekulera kring vad en lufttyckshöjning på 0,4 hektopascal har med fyra avgnagna ben som ligger på ett bord att göra. Och varför fokus tycks ligga under bordet istället för på knotorna…
Till exempel när man inser att bildserien över några hastigt övergivna hotellkorridorer i själva verket består av diabilder med ramar och allt, uppförstorade till kolossalformat. Den hisnande känslan förstärker associationerna till Stanley Kubricks The Shining. Eller när man betraktar bildserien över ett gammalt sjukhus: brutalt ihopklippta detaljer och fragment – som om det inte fanns utrymme bakom fotografen att backa tillräckligt långt för en helbild. Husväggarna sluter sig kring oss, klaustrofobin kommer smygande.
En mer diffus obehagskänsla ger diptyken Klocka, där man tvingas spekulera kring vad en lufttyckshöjning på 0,4 hektopascal har med fyra avgnagna ben som ligger på ett bord att göra. Och varför fokus tycks ligga under bordet istället för på knotorna…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar