Jag äger Malmö
Teater Foratt, 11.4
Manus: Vanja Isacson
Regi: Karim Rashed
Medverkande: Isidor Torkar, Petra Hultberg, Rafael Pettersson
I en flashback sitter Abibti (Petra Hultberg) tillsammans med sin älskade – den krullhårige – på ett hustak i Bagdad och gissar på skottlossning. Pistol eller k-pist? Amerikansk eller irakisk? Shia eller sunni? Med humor, distans och kärlek hanterar de kaoset och den sönderfallande staden runtomkring sig. Men lyckan blev kort, för egentligen sitter Abibti i en gillestuga i Malmö – den bästa bostaden hennes far (Isidor Torkar) lyckats ordna under uppehållstillståndsprocessen i det nya landet. Där sitter de båda och väntar. Fadern på hustrun som dröjt kvar i Bagdad, och Abibti på att den krullhårige ska ringa. In i gillestugan flyttar också familjens svarta får, farbrodern (Rafael Pettersson), som redan levt i Malmö ett tag och gjort sig ett namn som människosmugglare och fixare.
Jag äger Malmö är en kort, rättfram och rätt enkel pjäs om drömmar som går isär, anpassning, och rötter. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt Petra Hultberg, som genom det ständiga sniffandet på sin sjal gör både hemlandet och den krullhårige konkret närvarande på scenen. Man riktigt ser myrorna av rastlöshet och vantrivsel krypa över hennes kropp.
Att använda skådespelare som talar utan brytning är ett genidrag. Det finns nämligen en beklaglig tendens att förklara vissa beteenden hos Den Andre med kultur. Men nu när den viktigaste kulturmarkören är borta neutraliseras den möjligheten. Fokus flyttas från skillnaderna till likheterna människor emellan.
Hade fadern spelats av en skådespelare med brytning, så hade han i enlighet med det gängse fördomsschemat hamnat i stereotypen av maktfullkomlig patriark – men med Isidor Torkars kansliskånska blir han istället en sävlig och välmenande fadersgestalt. På samma sätt hade en brytande farbroder blivit en gangster, men stockholmskan gör honom ”bara” till en slyngel; en lömsk men fryntlig Åke Söderblom-typ. Och istället för offer, blir Abibti en stark och självständig kvinna.
På detta sätt blottlägger ”Jag äger Malmö” stereotyper och föreställningar som skapas och upprätthålls av media, populistiska politiker och fördomar. Här blir Den Andre Den Samme.
(Publicerad i Sydsvenskan den 13 april 2008)
Teater Foratt, 11.4
Manus: Vanja Isacson
Regi: Karim Rashed
Medverkande: Isidor Torkar, Petra Hultberg, Rafael Pettersson
I en flashback sitter Abibti (Petra Hultberg) tillsammans med sin älskade – den krullhårige – på ett hustak i Bagdad och gissar på skottlossning. Pistol eller k-pist? Amerikansk eller irakisk? Shia eller sunni? Med humor, distans och kärlek hanterar de kaoset och den sönderfallande staden runtomkring sig. Men lyckan blev kort, för egentligen sitter Abibti i en gillestuga i Malmö – den bästa bostaden hennes far (Isidor Torkar) lyckats ordna under uppehållstillståndsprocessen i det nya landet. Där sitter de båda och väntar. Fadern på hustrun som dröjt kvar i Bagdad, och Abibti på att den krullhårige ska ringa. In i gillestugan flyttar också familjens svarta får, farbrodern (Rafael Pettersson), som redan levt i Malmö ett tag och gjort sig ett namn som människosmugglare och fixare.
Jag äger Malmö är en kort, rättfram och rätt enkel pjäs om drömmar som går isär, anpassning, och rötter. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt Petra Hultberg, som genom det ständiga sniffandet på sin sjal gör både hemlandet och den krullhårige konkret närvarande på scenen. Man riktigt ser myrorna av rastlöshet och vantrivsel krypa över hennes kropp.
Att använda skådespelare som talar utan brytning är ett genidrag. Det finns nämligen en beklaglig tendens att förklara vissa beteenden hos Den Andre med kultur. Men nu när den viktigaste kulturmarkören är borta neutraliseras den möjligheten. Fokus flyttas från skillnaderna till likheterna människor emellan.
Hade fadern spelats av en skådespelare med brytning, så hade han i enlighet med det gängse fördomsschemat hamnat i stereotypen av maktfullkomlig patriark – men med Isidor Torkars kansliskånska blir han istället en sävlig och välmenande fadersgestalt. På samma sätt hade en brytande farbroder blivit en gangster, men stockholmskan gör honom ”bara” till en slyngel; en lömsk men fryntlig Åke Söderblom-typ. Och istället för offer, blir Abibti en stark och självständig kvinna.
På detta sätt blottlägger ”Jag äger Malmö” stereotyper och föreställningar som skapas och upprätthålls av media, populistiska politiker och fördomar. Här blir Den Andre Den Samme.
(Publicerad i Sydsvenskan den 13 april 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar