Jon Kessler: ”The Palace at 4 A.M.”
Louisiana, Danmark
T o m 25.5
Först har jag rätt tråkigt på Jon Kesslers utställning på Louisiana. Mekaniska skulpturer av snurrande soldatdockor, flygplan, krigsbilder och blodstänk, som kombineras med hundratals TV-monitorer med filmklipp från 11:e september, Afghanistan och Irak.
Krig, Bush, media, reklam, konsumtion, olja – here we go again, gäsp… Men så ser jag plötsligt mig själv i en av monitorerna. Och i en till. Och så upptäcker jag den lilla kameran som filmar. Och att det finns kameror överallt. När jag slutligen blir varse att varenda video som visas i monitorerna de facto produceras och filmas i utställningsrummet, har jag definitivt inte tråkigt längre.
Kessler är född 1957 och verksam i New York. På 80- och 90-talen bearbetade han den västerländska bilden av Asien, bland annat genom kitschiga skulpturer, lite som Anders A, fast med mekaniska inslag. Den 11 september 2001 ändrade han dock konstens inriktning till det vi ser idag.
Utställningstiteln är snodd från en Alberto Giacometti-skulptur från 1931, vilket förstås passar bra, eftersom Louisiana samtidigt visar en stor utställning med just Giacometti (och Paul Cézanne). Originalskulpturen är ett avskalat husskelett med förvridna gestalter på insidan, och handlar om ”galenskapen som uppstår vid tidpunkten då ingen tittar”, alltså fyra på morgonen. Det var för övrigt samma tidpunkt som Ingmar Bergman avsåg med Vargtimmen – den tid på dygnet då flest föds och dör.
Och visst är det ett vansinne man träder in i på Louisiana. Man ”föds” in i utställningen genom ett hål uppsågat i ett gigantiskt foto av ett kvinnligt sköte. Mekaniken som styr kamerorna rasslar som när man laddar gevär, och det snurrar och flimrar överallt.
Filmerna som visas på monitorerna består egentligen inte av rörliga bilder. Det man tolkar som ”film” är effekter som uppstår av att antingen kameran, eller föremål framför fotografier rör sig. Som i One hour photo; en maskin som bläddrar fram vykort med Twin Towers. Ett efter ett förs bilderna mot kameralinsen, och i monitorn skapas känslan av att man rör sig mot tornen. Terroristpiloternas sista syn, om och om igen. Här finns förresten också en parallell till videobilderna från ”de smarta bomberna”, som blev ett signum för Gulfkriget i början av 90-talet.
Med dessa lysande bildalstringsskulpturer bearbetar Kessler inte bara sitt raseri över den amerikanska utrikespolitiken, utan demonstrerar också hur ihåligt begreppet verklighet kan vara. Ofta är verkligheten inte större än vad som ryms framför ett kameraobjektiv.
Enda invändningen är att utställningen känns en smula daterad. Den visades första gången i New York 2005, och har även varit på turné i Tyskland. Det politiska läget är förstås fortfarande ytterst allvarligt (och på en del sätt värre) – men det är ändå inte samma som det Kessler gestaltar. Då, kring 2005 hade Abu Ghraib-skandalen just avslöjats, Donald Rumsfeld var fortfarande försvarsminister och Bush hade precis blivit omvald. Nu är han på väg av scenen och känns nästan redan som en figur ur det förflutna. Ett konstverk som talar med masskommunikationens språk och använder nyheternas estetik fastnar tydligen lätt i sin specifika tid.
Självklart kan denna invändning också ses som en poäng, eftersom det ju är rätt sjukt att man som betraktare kan vara blasé på ett krig, bara för att bilderna har repeterats tillräckligt många gånger.
Louisiana, Danmark
T o m 25.5
Först har jag rätt tråkigt på Jon Kesslers utställning på Louisiana. Mekaniska skulpturer av snurrande soldatdockor, flygplan, krigsbilder och blodstänk, som kombineras med hundratals TV-monitorer med filmklipp från 11:e september, Afghanistan och Irak.
Krig, Bush, media, reklam, konsumtion, olja – here we go again, gäsp… Men så ser jag plötsligt mig själv i en av monitorerna. Och i en till. Och så upptäcker jag den lilla kameran som filmar. Och att det finns kameror överallt. När jag slutligen blir varse att varenda video som visas i monitorerna de facto produceras och filmas i utställningsrummet, har jag definitivt inte tråkigt längre.
Kessler är född 1957 och verksam i New York. På 80- och 90-talen bearbetade han den västerländska bilden av Asien, bland annat genom kitschiga skulpturer, lite som Anders A, fast med mekaniska inslag. Den 11 september 2001 ändrade han dock konstens inriktning till det vi ser idag.
Utställningstiteln är snodd från en Alberto Giacometti-skulptur från 1931, vilket förstås passar bra, eftersom Louisiana samtidigt visar en stor utställning med just Giacometti (och Paul Cézanne). Originalskulpturen är ett avskalat husskelett med förvridna gestalter på insidan, och handlar om ”galenskapen som uppstår vid tidpunkten då ingen tittar”, alltså fyra på morgonen. Det var för övrigt samma tidpunkt som Ingmar Bergman avsåg med Vargtimmen – den tid på dygnet då flest föds och dör.
Och visst är det ett vansinne man träder in i på Louisiana. Man ”föds” in i utställningen genom ett hål uppsågat i ett gigantiskt foto av ett kvinnligt sköte. Mekaniken som styr kamerorna rasslar som när man laddar gevär, och det snurrar och flimrar överallt.
Filmerna som visas på monitorerna består egentligen inte av rörliga bilder. Det man tolkar som ”film” är effekter som uppstår av att antingen kameran, eller föremål framför fotografier rör sig. Som i One hour photo; en maskin som bläddrar fram vykort med Twin Towers. Ett efter ett förs bilderna mot kameralinsen, och i monitorn skapas känslan av att man rör sig mot tornen. Terroristpiloternas sista syn, om och om igen. Här finns förresten också en parallell till videobilderna från ”de smarta bomberna”, som blev ett signum för Gulfkriget i början av 90-talet.
Med dessa lysande bildalstringsskulpturer bearbetar Kessler inte bara sitt raseri över den amerikanska utrikespolitiken, utan demonstrerar också hur ihåligt begreppet verklighet kan vara. Ofta är verkligheten inte större än vad som ryms framför ett kameraobjektiv.
Enda invändningen är att utställningen känns en smula daterad. Den visades första gången i New York 2005, och har även varit på turné i Tyskland. Det politiska läget är förstås fortfarande ytterst allvarligt (och på en del sätt värre) – men det är ändå inte samma som det Kessler gestaltar. Då, kring 2005 hade Abu Ghraib-skandalen just avslöjats, Donald Rumsfeld var fortfarande försvarsminister och Bush hade precis blivit omvald. Nu är han på väg av scenen och känns nästan redan som en figur ur det förflutna. Ett konstverk som talar med masskommunikationens språk och använder nyheternas estetik fastnar tydligen lätt i sin specifika tid.
Självklart kan denna invändning också ses som en poäng, eftersom det ju är rätt sjukt att man som betraktare kan vara blasé på ett krig, bara för att bilderna har repeterats tillräckligt många gånger.
(Publicerad i Sydsvenskan den 16 april 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar