Drömspelet – 2374 steg närmare sanningen
efter August Strindberg
Teater InSite, 2.5
Regi: Ragna Weisteen
Scenografi: Anna Brag i samarbete med K3
Medverkande: Olivia Longo, Matthias Thorbjörnsson, Ellen Bredefeldt, Irma Jämhammar, Peder Holm, Cecilia Hjalmarsson, Federico Ferrando, Gabriel Flores Jair, Kristina Hahne, Peter Öberg
Det är solnedgång. Barsebäcks siluett mörknar och lysbojarnas blinkningar blir allt tydligare, publiken fäller upp sina kragar och tänker tillbaka på det sköna läet på innergården i Gamla Väster där Drömspelet började två timmar tidigare. Näst sista scenen äger rum längst ute på kajen vid Dockan – mittemot de nybyggda höghusen – bland vattenpölar, stora rör och rostigt bråte. Det finns fortfarande rester efter Kockumskranens räls och det ryker ur oljefat. Ur marken stiger mullrande ljud och ångestfyllda skrik. Längre ut, på en annan pir dansar den gamla Portvakterskan – hon som i början av föreställningen samlade all världens sorg i sin sjal – till en vals av Sjostakovitj.
August Strindbergs drama om hur guden Indras dotter stiger ner på jorden för att prova på människornas vedermödor och följa deras sökande efter svaret på livets gåta, gör sig väldigt bra som vandringsföreställning med Malmö som kuliss. I pjäsens förord från 1901 skriver författaren om karaktärerna, att de ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut”. Detta undanglidande har Teater InSite på ett underbart sätt utvecklat och applicerat även på rummet. De olika spelplatserna slår ut som blommor, för att sedan dras ihop igen som om inget hade hänt. Ett varuintag till en restaurang på Isak Slaktaregatan, blir entrén till Operan. Ett skyltfönster till en resebyrå några kvarter bort, blir Advokatens lägenhet och kontor.
Att förlägga utopin Fagervik till det övergivna kranområdet vid Dockan gör föreställningen till något av ett möte mellan Strindberg och filmregissören Andrej Tarkovskij. Den rostiga och leriga estetiken är samma som i Stalker (1979) – en film som också handlar om drömlika förflyttningar i tid och rum, och sökandet efter det utopiska. Och precis som i filmen, följer publiken sina vägvisare – skådespelarna – in i Zonen där det oerhörda förväntas kunna hända.
Jag är mycket förtjust i ljudarbetet (förutom vid Operan där mixningen är lite väl yxig). De strategiskt utplacerade högtalarna skapar surroundkänsla och effekterna smälter ihop med stadens ljud. Ångestskriken vid Dockan till exempel – kan man vara helt säker på att de i själva verket inte kommer från de lyckliga höghusen mittemot?
efter August Strindberg
Teater InSite, 2.5
Regi: Ragna Weisteen
Scenografi: Anna Brag i samarbete med K3
Medverkande: Olivia Longo, Matthias Thorbjörnsson, Ellen Bredefeldt, Irma Jämhammar, Peder Holm, Cecilia Hjalmarsson, Federico Ferrando, Gabriel Flores Jair, Kristina Hahne, Peter Öberg
Det är solnedgång. Barsebäcks siluett mörknar och lysbojarnas blinkningar blir allt tydligare, publiken fäller upp sina kragar och tänker tillbaka på det sköna läet på innergården i Gamla Väster där Drömspelet började två timmar tidigare. Näst sista scenen äger rum längst ute på kajen vid Dockan – mittemot de nybyggda höghusen – bland vattenpölar, stora rör och rostigt bråte. Det finns fortfarande rester efter Kockumskranens räls och det ryker ur oljefat. Ur marken stiger mullrande ljud och ångestfyllda skrik. Längre ut, på en annan pir dansar den gamla Portvakterskan – hon som i början av föreställningen samlade all världens sorg i sin sjal – till en vals av Sjostakovitj.
August Strindbergs drama om hur guden Indras dotter stiger ner på jorden för att prova på människornas vedermödor och följa deras sökande efter svaret på livets gåta, gör sig väldigt bra som vandringsföreställning med Malmö som kuliss. I pjäsens förord från 1901 skriver författaren om karaktärerna, att de ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut”. Detta undanglidande har Teater InSite på ett underbart sätt utvecklat och applicerat även på rummet. De olika spelplatserna slår ut som blommor, för att sedan dras ihop igen som om inget hade hänt. Ett varuintag till en restaurang på Isak Slaktaregatan, blir entrén till Operan. Ett skyltfönster till en resebyrå några kvarter bort, blir Advokatens lägenhet och kontor.
Att förlägga utopin Fagervik till det övergivna kranområdet vid Dockan gör föreställningen till något av ett möte mellan Strindberg och filmregissören Andrej Tarkovskij. Den rostiga och leriga estetiken är samma som i Stalker (1979) – en film som också handlar om drömlika förflyttningar i tid och rum, och sökandet efter det utopiska. Och precis som i filmen, följer publiken sina vägvisare – skådespelarna – in i Zonen där det oerhörda förväntas kunna hända.
Jag är mycket förtjust i ljudarbetet (förutom vid Operan där mixningen är lite väl yxig). De strategiskt utplacerade högtalarna skapar surroundkänsla och effekterna smälter ihop med stadens ljud. Ångestskriken vid Dockan till exempel – kan man vara helt säker på att de i själva verket inte kommer från de lyckliga höghusen mittemot?
(Publicerad i Sydsvenskan den 4 maj 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar