Cecilia Edefalk: ceci
Lunds Konsthall
T o m 24.8
Ur sviten Dykbilder, samt fragment av Nike Samothrake. Bild: Terje Östling
Jag vaknar av att anteckningsboken faller i golvet och ser mig generat omkring. Har jag sovit en sekund eller en kvart? På TV-monitorn pågår replikskiftningarna mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg som om inget hade hänt. Hon säger att hon ska göra ett ljudkonstverk av deras samtal och han har synpunkter på vilken typ av röst som ska användas för att gestalta honom.
Dialogen äger enligt utställningstexten rum på en parkbänk i Tegnérlunden i Stockholm, men känns mer som en chatt, där meddelandena dyker upp på skärmen ett efter ett. Och det är sövande – men absolut inte på något negativt sätt. Cecilia Edefalks utställning är som gjord för att ses i ett omtöcknat och nymornat tillstånd, som förstärks av den svaga men suggestiva doften från citronträden som står här och där i konsthallen. Många av målningarna är dessutom nästan monokromt vita och reflekterar solljuset så att man bokstavligen bländas av dem. Det går inte att studera dem för länge – de glider undan och skanderar retfullt ”Du kan inte ta mig!”. Men det kanske inte är meningen heller.
Cecilia Edefalk är född 1954 och är en av Sveriges internationellt mest kända och högst prissatta nu levande konstnärer. Hon fäster särskilt avseende vid slumpen, ödet och tillfälligheter och låter sig ofta ledas av dessa faktorer i sitt arbete. Måleriserien Dykbilder baseras t.ex. på ett fotografi som hon hittade i vattenbrynet vid sin ateljé i Stockholm 2001.
I utställningen i Lund visas foton, skulpturer och målningar som på olika sätt anknyter till hennes intresse för den antika bildvärlden och verken ackompanjeras av gamla slitna gipsavgjutningar av klassiska grekiska skulpturer, som Nike från Samothrake och Körsvennen.
Grejen med utställningen är dock inte själva motiven eller de omständigheter under vilka konstnären funnit dem – utan det som uppstår mellan verken. Det är framför, bakom och bredvid dem som den verkliga dramatiken uppstår. Dykbilder består av fem stora målningar av en naken kvinna som dyker från kanten ner i en pool. I en av målningarna är hon spegelvänd, i en annan upp och ned, i en tredje vänd nittio grader medsols, och så vidare. Om man tänker sig vad som händer när hon dykt i, kanske man ser hur hon planar ut under vattnet och kommer upp till ytan. Men om man istället tänker sig att hon är lika stel och orörlig som de antika skulpturerna i utställningen, upphör rörelsen ner i vattnet. Kvinnan blir stillastående i luften och tvingar istället själva målningarna i rörelse. Om de hade varit bildrutor i en animation, hade de slitit sig loss från väggen, vänt sig runt sin egen axel i olika plan och slungats runt i rummet, för att slutligen åter ta plats på väggen med en ljudlig klatsch. Vinddraget från saltomortalerna hade fläktat betraktaren i ansiktet och fått spindelväven på Nikes bröst att vaja.
I bildserien To View the Painting from Within har Edefalk målat av den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius ansikte i ett dussintal olika vinklar. Målningarna sitter uppradade på väggen, och från första till sista målningen har ansiktet roterat ett helt varv runt sin egen axel. Men man kan också se det som att ansiktena tillsammans beskriver en horisontell cirkel – att de liksom sitter på ytterväggen av ett imaginärt runt rum, där galleriväggen utgör diametern. Dukens bildplan är konstant, medan ansiktets varierar för varje målning.
Leken med de olika bildplanen för Edefalk till sin utsökta spets i det stora fotografiet Double White Venus, där en venusmålning skildras från tre olika vinklar med hjälp av en projektion som bryts av mot ett hörn. Det är mycket snyggt och otroligt belönande när man upptäcker hur bildplanen vecklas ut mitt framför ögonen. Med enkla medel och stor noggrannhet lyckas Cecilia Edefalk på ett mycket imponerande sätt att definiera alternativa rum i rummet och skapa en sorts osynlig arkitektur, där konstverken bara utgör konturer.
(Publicerad i Sydsvenskan den 30 maj 2008)
Lunds Konsthall
T o m 24.8
Ur sviten Dykbilder, samt fragment av Nike Samothrake. Bild: Terje Östling
Jag vaknar av att anteckningsboken faller i golvet och ser mig generat omkring. Har jag sovit en sekund eller en kvart? På TV-monitorn pågår replikskiftningarna mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg som om inget hade hänt. Hon säger att hon ska göra ett ljudkonstverk av deras samtal och han har synpunkter på vilken typ av röst som ska användas för att gestalta honom.
Dialogen äger enligt utställningstexten rum på en parkbänk i Tegnérlunden i Stockholm, men känns mer som en chatt, där meddelandena dyker upp på skärmen ett efter ett. Och det är sövande – men absolut inte på något negativt sätt. Cecilia Edefalks utställning är som gjord för att ses i ett omtöcknat och nymornat tillstånd, som förstärks av den svaga men suggestiva doften från citronträden som står här och där i konsthallen. Många av målningarna är dessutom nästan monokromt vita och reflekterar solljuset så att man bokstavligen bländas av dem. Det går inte att studera dem för länge – de glider undan och skanderar retfullt ”Du kan inte ta mig!”. Men det kanske inte är meningen heller.
Cecilia Edefalk är född 1954 och är en av Sveriges internationellt mest kända och högst prissatta nu levande konstnärer. Hon fäster särskilt avseende vid slumpen, ödet och tillfälligheter och låter sig ofta ledas av dessa faktorer i sitt arbete. Måleriserien Dykbilder baseras t.ex. på ett fotografi som hon hittade i vattenbrynet vid sin ateljé i Stockholm 2001.
I utställningen i Lund visas foton, skulpturer och målningar som på olika sätt anknyter till hennes intresse för den antika bildvärlden och verken ackompanjeras av gamla slitna gipsavgjutningar av klassiska grekiska skulpturer, som Nike från Samothrake och Körsvennen.
Grejen med utställningen är dock inte själva motiven eller de omständigheter under vilka konstnären funnit dem – utan det som uppstår mellan verken. Det är framför, bakom och bredvid dem som den verkliga dramatiken uppstår. Dykbilder består av fem stora målningar av en naken kvinna som dyker från kanten ner i en pool. I en av målningarna är hon spegelvänd, i en annan upp och ned, i en tredje vänd nittio grader medsols, och så vidare. Om man tänker sig vad som händer när hon dykt i, kanske man ser hur hon planar ut under vattnet och kommer upp till ytan. Men om man istället tänker sig att hon är lika stel och orörlig som de antika skulpturerna i utställningen, upphör rörelsen ner i vattnet. Kvinnan blir stillastående i luften och tvingar istället själva målningarna i rörelse. Om de hade varit bildrutor i en animation, hade de slitit sig loss från väggen, vänt sig runt sin egen axel i olika plan och slungats runt i rummet, för att slutligen åter ta plats på väggen med en ljudlig klatsch. Vinddraget från saltomortalerna hade fläktat betraktaren i ansiktet och fått spindelväven på Nikes bröst att vaja.
I bildserien To View the Painting from Within har Edefalk målat av den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius ansikte i ett dussintal olika vinklar. Målningarna sitter uppradade på väggen, och från första till sista målningen har ansiktet roterat ett helt varv runt sin egen axel. Men man kan också se det som att ansiktena tillsammans beskriver en horisontell cirkel – att de liksom sitter på ytterväggen av ett imaginärt runt rum, där galleriväggen utgör diametern. Dukens bildplan är konstant, medan ansiktets varierar för varje målning.
Leken med de olika bildplanen för Edefalk till sin utsökta spets i det stora fotografiet Double White Venus, där en venusmålning skildras från tre olika vinklar med hjälp av en projektion som bryts av mot ett hörn. Det är mycket snyggt och otroligt belönande när man upptäcker hur bildplanen vecklas ut mitt framför ögonen. Med enkla medel och stor noggrannhet lyckas Cecilia Edefalk på ett mycket imponerande sätt att definiera alternativa rum i rummet och skapa en sorts osynlig arkitektur, där konstverken bara utgör konturer.
(Publicerad i Sydsvenskan den 30 maj 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar