Det brukar handla om minnena av barndomshemmet i Aleksandra Kucharskas konst. Hon famlar efter bilderna, dofterna, människorna och ljuden från höghuset där hon bodde i Gdansk på 1980-talet, och ibland lyckas hon gripa tag i något.I ett tidigare verk placerade hon t.ex. en gipsskulptur av sitt vuxna jag i en enkel modell av barndomslägenheten. Som ett spöklikt eko från framtiden stod hon där, mitt i minnesbilden. Tanken att kunna vandra omkring i barndomens miljöer och betrakta dem med vuxna ögon är något som både attraherar och griper mig starkt
I den aktuella utställningen på Pictura i Lund (t o m 17.5), har hon istället använt sig av barnets blick för att minnas. Två skulpturgrupper som består av modeller av höghus står mitt emot varandra. I den ena är husen avskalade och fyra-fem våningar höga. Ur några enstaka fönster lyser det ensamt – men man får också en känsla av värme och trygghet.
I den andra skulpturgruppen har hon klistrat fast hundratals fotografier av husfasader på modellerna, så de känns myllrande och myrstackslika. Jag uppfattar dem som ett barns upplevelse av massboendet. Tio våningar eller hundra, vad spelar det för roll? Det är ju jättehögt…
(Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2008)
I den aktuella utställningen på Pictura i Lund (t o m 17.5), har hon istället använt sig av barnets blick för att minnas. Två skulpturgrupper som består av modeller av höghus står mitt emot varandra. I den ena är husen avskalade och fyra-fem våningar höga. Ur några enstaka fönster lyser det ensamt – men man får också en känsla av värme och trygghet.
I den andra skulpturgruppen har hon klistrat fast hundratals fotografier av husfasader på modellerna, så de känns myllrande och myrstackslika. Jag uppfattar dem som ett barns upplevelse av massboendet. Tio våningar eller hundra, vad spelar det för roll? Det är ju jättehögt…
(Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar