Isaac Grünewald på Skissernas Museum

Isaac Grünewald
Skissernas museum, Finngatan 2, Lund
Till den 5 augusti

”Ej utförd.” En försmädlig fras som går som ett omkväde genom hela Skissernas Museum i Lund. Där vanliga museer är monument över konstnärers triumfer, är Skissernas snarare ett över deras brustna drömmar, orättvisa arbetsvillkor och oförstående omvärld. Visst finns här också skisser på slutligen uppförda verk, och visst är det intressant att följa ett känt verk från ax till limpa. Men den stora behållningen är ändå de sidor av konsten som aldrig blev av. I väggarna sitter också de många kontroverser som är obligatoriska i samband med all offentlig konst. Insändarstormar, tarvliga påhopp, namninsamlingar, konstelitistisk smörja.

Alla dessa aspekter sammanstrålar mycket tydligt i den stora presentation av Isaac Grünewalds offentliga konst som öppnade i helgen. Det är med blandade känslor jag läser alla dessa ”Ej utförd”-texter vid de många dekorationsförslag som Grünewald utarbetade – till vigselrummet i Stockholms rådhus, trapphallen i Nationalmuseum, Gyllene Salen, Göteborgs Konserthus och så vidare. Ej utförd. Det är sorgset att se allt arbete som gjorts förgäves, så många goda idéer som gått till spillo. Samtidigt är det förstås rätt skönt att inte varenda stadsbibliotek eller konserthus är utsmyckad med Grünewaldkonst.

Isaac Grünewald (1889-1946) var en av modernismens föregångare i Sverige. Redan kring 1910 var han igång med att föra in expressionismen i det svenska konstlivet. Hans graciösa och sirliga gestalter bär tydliga och avsiktliga spår av läraren Henri Matisse, och till exempel dennes målningar av ringdansare i rött som mycket lämpligt finns avbildad i den utmärkta utställningskatalogen (”La Danse”, 1909). En annan bild som gott kunde finnas med är Paul Cézannes målning ”Badande”, eller ett annat exempel på hur denne kunde låta kompositionen vara överordnad motivet. Han har förvrängt de badandes kroppar för att få dem att passa in i den triangel som utgör kompositionen. Och just triangeln förekommer ofta hos Grünewald.

En sida av Grünewalds konstnärskap som är svår att ta del av på annat sätt än utställningar som denna är hans scenografier, som endast finns bevarade i form av skisser. I strid med den dåvarande konventionen med strängt naturtrogna och verklighetsavbildande kulisser, skapade han färgexplosiva och fantasifulla scenografier. Han förde in konsten på scenerna och skapade utrymme för teatern att vara just teatral.

Scenografiskisserna är knappast tänkta som självständiga konstverk, men gör ändå djupast intryck. Särskilt skisserna till ”Simson och Delila” från 1921. De känns friare – kanske för att konstnären i scenografiarbetet ofta fick överge sin vanliga triangulära komposition. När denna mycket sammanhållna och begränsande bilduppbyggnad sprängs och linjerna blir vertikala istället för delar i en triangel öppnar bilden upp sig för det monumentala med pelare, berg och oroliga skyar som sträcker sig långt utanför bildens inramning. Det skapas ett sällsamt och dramatiskt sug in i bilden. Självklart var det inte den här typen av billiga effekter han ville åstadkomma när han lämnade in förslag till offentliga utsmyckningar – men jag har en känsla av att betydligt färre skisser idag hade beskrivits med texten ”Ej utförd” om han oftare hade öppnat sig för det språk han behärskade från teaterns värld.

(Publicerad i Sydsvenskan)