Fem i Lund

Fem i Lund
Kulturen, Lund
Till den 4 mars



Jörgen Fogelquist (1927-2005) var gift med skådespelerskan Ann-Marie Gyllenspetz, som var med i Bo Widerbergs vackraste och kanske bästa film, Kärlek 65. Den handlar om några vänner som umgås kring regissören Keves sommarställe vid Kåseberga och ägnar sig åt fullfjädrad eskapism. Festar, pratar om konst, är otrogna och flyger med drakar till Bill Evans poetiska pianomusik och Vivaldi. Det måste vara de drakarna Fogelquist har målat i några av verken som visas på Kulturen i Lund. Man ser dem både nerifrån och uppifrån, mot marken, där solen bränner gräset och gör jorden alldeles varm. I andra verk av Fogelquist syns ett cirkustält, en cylinderhatt, en käpp. Tankarna går till Det sjunde inseglet och Gycklarnas afton – det ambulerande cirkussällskapet som slår ner sitt tält i leran och fukten, och lämnar efter sig hästskit, sågspån och spår efter vagnshjul i jorden.

Detta med jorden går som en rak linje genom Fem i Lund. Den upptar större delen av trädgårdsmannen Sten Dunérs (f. 1931) målningar Lundakalender, och hans underbara små skisser över åkerlandskap med gråa skyar, avlägsna skorstenar och vägstolpar. Den finns hos John Wipp (1927-2005), bland annat i hans utsågade och bemålade plywoodskivor. I en av dem syns en telegrafstolpe avspegla sig i en pöl på en vattensjuk vinteråker. Mycket listigt använder han sig av plywoodens trämönster för att gestalta vattnets glimmer. Ett fenomen från naturen imiterar ett annat.

Rakt ur jorden tycks Staffan Nihléns (f. 1929) stenskulpturer ha hämtats. Vid första anblicken ser de helt obehandlade ut, som objet trouvé – upphittade och ställda på piedestal. Med vad som verkar vara minimala ingrepp skapar han en rörelse i stenen – plötsligt framträder en danserska, en omfamning, en gest, ett eko av en klassisk skulptur. Det här är konst när det är som bäst. Konstnären tycks ha tagit ett steg tillbaka, och utan att ha något behov av att framhäva sig själv och sina manér, släpper han ut det som finns nedlagt i själva materialet – någon sorts självklarhet. Lika mycket som det är konstnären, skulle det kunna vara naturen, erosionen och blåsten som skapat skulpturerna under tusen år.

Och blåsten – den målar Ulf Trotzig (f. 1925) i sina ursinniga och monumentala verk med kämpande träd och stretande fåglar över de vindpinade markerna.

Jag har sällan upplevt en så omedelbar känsla av här och nu i en konstutställning. Färdades man mellan Malmö och Lund i helgen, eller kanske ut mot Österlen, upplevde man allt detta som visas på Kulturen – de snöfria och steniga åkrarna, den vattensjuka jorden blottad mot den gråa himlen. Stormen. För människorna som bor på en viss plats är landskapet är det enda de har gemensamt – den största bäraren av det kollektiva medvetandet, som kan framkalla associationer till både gemensamma och privata upplevelser. Genom verken, urvalet och den inbördes placeringen gräver Fem i Lund stadigt och målmedvetet i den mylla vi står, och helheten blir ett porträtt av vintern 2006-2007, en mycket fin genomgång av en generation lundakonstnärer och ett närgånget pillande på betraktarens egna minnen och erfarenheter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 januari 2007)