Elmgreen & Dragset är konstnärsparet som fått det hedervärda och viktiga uppdraget att formge minnesmärket över dem som förföljdes och mördades på grund av sin homosexualitet under nazitiden. Processen har varit lång och motig, men i år ska det äntligen komma på plats i Berlin.
Ingar Dragset och Michael Elmgreen har arbetat tillsammans sedan 1995 och på Malmö Konsthall visas för närvarande den stora utställningen This is the First Day of My Life, som delvis kan ses som en retrospektiv. Delar av deras stora produktion presenteras tillsammans, fast i nya sammanhang.
Som besökare i konsthallen möts man av elva dörrar på en lång rad. Innanför varje dörr finns olika rum, scener och händelser som på något sätt har spelat roll för konstnärerna. I en korridor finns tusen bilder från deras liv tillsammans. Semestrar, bögklubbar, bakfylledagar, blinkande neon, kukar och omfamningar. Bakom en annan dörr finns en nattklubbsgarderob med en kvarglömd jacka. Bakom en tredje en gayklubb efter stängningsdags – i samma rum finns även två fängelseceller. Fylleceller? Eller anspelar det på totalitära system där homosexualitet bestraffas?
Mycket av rekvisitan, scenerna och bilderna är oerhört klichéartade. Men sådan är också verkligheten för unga homosexuella som söker sin identitet. Detta är den kultur som heterosamhället har tillåtit homosexuella att skapa. Den som har moralkonservativa invändningar mot denna subkultur kan ju fråga sig vilket utrymme samhället genom sin ständiga exkludering har givit homosexuella att leva och forma sin identitet inom.
Innanför en av dörrarna ligger en ung man på en madrass och stirrar in i väggen. Vid mitt första besök var jag säker på att det var en statist, men i själva verket är han gjord av vax. Det spartanska rummet är inrett med typiska heteromarkörer, som sportattiraljer och en elgitarr. Men på en laptop bredvid flimrar GayRomeo (hans nick är Juniorboyz). Är det här en kille som lever i garderoben? Är han livrädd och försöker skyla över sin homosexualitet med heterobeteende? Eller är han bekväm i sig själv och öppen med vem han är? Gör han precis vad han vill utan att ta hänsyn till stereotyper och fördomar? Förmodligen.
För det blir lättare och lättare för människor att leva som de är. De prefabricerade stereotyperna finns tillgängliga för den som behöver dem, men samtidigt skapas ett allt större utrymme för homosexuella att forma sin identitet utifrån sig själv. Men detta utrymme skapas inte av sig själv, utan det är en ständig kamp. Krafterna som vill försämra homosexuellas villkor är starka och begär allt större inflytande. Man får aldrig sätta sig med armarna i kors och inbilla sig att ”Nu är allt bra!”.
Utanför den sista dörren ligger två par jeans. Två män har i hast skalat av sig byxorna och kallingarna och lämnat dem utanför och stängt dörren. Jag står och håller på dörrhandtaget flera sekunder innan jag vågar trycka ner det – och finner till min stora lättnad att dörren är låst.
Elmgren & Dragsets utställning visas på Malmö Konsthall till den 6 maj.
(Ursprungligen publicerad på homOnline)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar