Det är ingen nyhet att rockmusikens rebellstatus är en myt, och att den i själva verket är högst reaktionär och lika styrd av konventioner som en högmässa. Men jag har aldrig sett det så elegant demonstrerat som på Dave Allens utställning på Elastic (t.o.m 15.12). Han visar två filmer. Först ett sjok ur en konsert med rockbandet Thin Lizzie, som sen övergår i Terry Rileys In C från 1968 – ett extremt minimalistiskt stycke för orkester på cirka 45 minuter. Trots att det är ”min” typ av musik har jag aldrig tålt verket – de gälla och osköna åttondelarnas huggande i trumhinnan har alltid fått mig att ge upp efter tio minuter.
Men på Elastic blir det annorlunda. Här är det Thin Lizzie som tråkar ut mig. Låtarnas uppbyggnad, musikernas åmande och gitarrjuckande, publikens händer i luften – allt är så evinnerligt förutsägbart. Och det bara maler på. Den minimalistiska musiken kommer som en befrielse, trots att den om någon borde kännas inrutad och förutsägbar. Den är utsökt bildsatt med en intervjufilm där Terry Riley sitter på en stol i kraftigt motljus vid ett vattendrag. Kameran rör sig långsamt över landskapet och zoomar in olika detaljer. Till slut förlorar man orienteringen. Landskapet skulle lika gärna kunna vara hämtat ur en målning av William Turner. Den gälla och högblanka musiken blir målningens fernissa.
(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar