Av Björn Elisson och Marianne Linder
Anja Birnbaum, Love Källman, Sebastian Lingserius, Moa Westerlund
Palladium 30.12
Anja Birnbaum, Aurum
Det är andra gången koreografen Björn Elisson och poeten Marianne Linder utgår från alkemin i ett gemensamt verk. Det är inte svårt att förstå konstnärers eviga fascination för denna bespottade pseudovetenskap. Strävan efter att framställa guld (aurum) på konstgjord väg berättar mycket om människans natur, hennes svagheter och drifter. Nyfikenhet, fåfänga, längtan efter rikedom. Ett annat tema i alkemin är förändringsprocesser, att gå från ett stadium till ett annat. Dessutom finns det viktiga likheter mellan konstnärens och alkemistens arbete. De jobbar båda mot samma mål: att ur simpla material framställa något ädelt och lysande. Här är alkemisten för evigt dömd att misslyckas, medan konstnären har alla möjligheter att nå målet. Men med Aurum lyckas Björn Elisson bara sådär…
Föreställningen börjar maffigt med Anja Birnbaum som iklädd en enorm puppaliknande krinolin skrider över scengolvet med oerhörd värdighet. Lars Åkerlunds musik surrar fram och tillbaka i rummet som en slända. Efter ett kort mörker träder hon fram igen, befriad från skalet, förlöst. Det är mycket snyggt, och föreställningen innehåller många sådana här minnesvärda bilder – en annan är den galjonsliknande slutposen i Moa Westerlunds och Sebastian Lingserius långa duett.
Men som helhet når Aurum inte fram till mig. När föreställningen plötsligt är slut har jag knappast upplevt den rörelse ”från kaotiskt mörker till en zon av guld” som utlovades. Istället är det i de enskilda insatserna behållningen sitter. Allra bäst är Love Källmans solo, där han krälar på golvet likt en reptil som kämpar för att ta sig ur sitt ägg. Första delen framförs i tystnad – de enda ljuden som hörs är hans dovt knakande axel- och fotleder när han intar den ena omöjliga posen efter den andra.
Denna scen ska egentligen framföras på ett underlag av genomskinligt, geggigt slem, som dansaren blir helt täckt av under sin krälande dans. Det är synd att detta inte ingår i turnéversionen. Jag menar inte att Källman behöver hjälp av några effekter för att framhäva sammanhanget, men det hade onekligen varit häftigt att få se. Som av en underbar slump tycktes han dock vara en smula snuvig under föreställningen, och plötsligt glimmade det till av en tunn sträng från näsan. Verkligheten grep in i konsten och satte pricken över i.
(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar