Diskussionskväll på Teater Terrier

Teater Terriers diskussionskväll om deras genomsågade föreställning Best of Dallas ägde rum i tisdags, och foajén på Norra Vallgatan var fullstatt. Jag är mycket förtjust i initiativet; det diskuteras alldeles för lite om konst och kultur. Konstutövare förväntas tiga och svälja dålig kritik, att bemöta den är tabu och betraktas som en löjlighet. Men varför det, egentligen?

Tillställningen blev i mångt och mycket en möjlighet för de delar av publiken som gillade pjäsen att bedyra sin lojalitet, och i vittnens närvaro äntligen få tillfälle att redovisa alla teoretiska referenser de upptäckt. Författaren Albin Balthasar Lundmark berättade om sin upplevelse, som närmast kan liknas vid en postmodernistisk orgasm, och jämförde sitt långa filosofistudium med att traggla en tråkig spelmanual, och att Best of Dallas hade känts som det efterlängtade spelbrädet, men ställde också frågan om det är rimligt att begära den teoretiska kompetensen av publiken. Jag minns inte riktigt vad han fick för svar, men det märktes att detta var något av förställningens kärna. En fysisk manifestation av postmodern filosofi och dess föreställningar om kroppen och objekt/subjekt.

Men vari ligger egentligen det nyskapande och revolutionernade med att använda postmodern filosofi i konsten? Är det tvärtom inte rätt anakronistiskt?

Diskussionskvällen gav mig inte direkt några nya ingångar i föreställningen, det blev inte tydligare vad de ville undersöka med den och varför det språk de valt var nödvändig för denna undersökning. Men det var ett öppet och positivt samtal om konst som jag alla gånger vill se mer av. Måtte detta bara vara början.