Dans: Helkväll med Helena

Helkväll med Helena
Koreograf: Helena Franzén
Gästspel på Skånes Dansteater, 1.12
Med Ian Butler, Danielle Dietz, Sylvie Géhin, Anna-Leena Järvelin, Morgan Karlsson, Lava Markusson, Nir Veledniger, Idan Yoav, Karen Margrethe Aunsholt, Annika Hyvärinen

Skånes Dansteater har haft besök av sin norrländska motsvarighet Norrdans i helgen. Och den Helena det handlar om är koreografen Helena Franzén, som på senaste tiden bland annat uppmärksammats för verket Apart, där hon samarbetade med rockbandet Silverbullit och instruerade dansarna via e-post.

Det första av helkvällens två verk är Delicious Liquids från 2005. Fyra kvinnor har tebjudning i en mysigt inredd lägenhet. De rör i kopparna med spretande lillfingrar medan lättsmält jazz strömmar ur radion. Rörelsemönstret känns igen från det parodiskt kvinnliga manér som brukar anammas av dragqueens.

Men denna civiliserade och hyperfeminina stämning bryts med jämna mellanrum av Serge Gainsbourg-musik, under vilken dansarna en efter en träder ur sina förfinade roller och gör vad som faller dem in. Röker pipa, söker njutning, äter choklad, bär sig åt.

Föreställningen riktar sig väldigt aktivt ut mot publiken, som ständigt bjuds in med djupa blickar och gester. Ljuset i salongen är tänt, som för att upphäva distansen till scenen. Det tycks finnas ett stort mått av improvisation i detta kontaktsökande, som ibland funkar bra, men som också kan bli utdraget och tjatigt. Den småtrevliga och putslustiga stämningen känns till slut lite slapp.

Någon sådan känsla finns definitivt inte i kvällens andra stycke Tip of the Tongue från i år. Det utspelar sig på en nergången bakgata, där sex udda existenser i illa sittande kläder råkar sammanföras. Jukka Rintamäkis musik börjar med ensliga och ekande smällar av brustna strängar, som på ett genialt sätt skapar en bild av gatans arkitektur. Under föreställningens gång utvecklar sig musiken i hetsig och suggestiv Bo Hansson-Sagan-om-ringen-anda, perfekt för den stundtals våldsamma handlingen. De utstötta och slitna karaktärerna på scenen iakttar och utmanar varandra, jämför sina krafter och försöker hävda sig – men också älska under gatans hänsynslösa lag. Ensemblespelet är häpnadsväckande och minutiöst synkroniserat.

Föreställningen slutar med en coda där Nir Veledniger och Danielle Dietz blundande står i en stark ljuskägla och rör sig i mjuka och spastiska rörelser, som om de lyckats frysa ögonblicket alldeles före orgasmen. Vinddraget från en fjärilsvinge hade varit mer än nog...

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 3 december 2007)