fredag 7 december 2007

Teater: Det är lördag och alla har gjort fel

Det är lördag och alla har gjort fel
Teater Fortuna
Inkonst, 5.12
Manus: Anna Rosengren
Regi: Johanna Bång och Sofie Kuchler
Med: Linda Nordberg Evehammar, Moa Skimutis, Hanna Svensson, Jessica Droppe


Fyra systrar i trettioårsåldern återses efter att ha varit åtskiljda rekordlänge. Den äldsta av dem, Tom (Jessica Droppe) har varit i frånvarande i tre månader, och bjuder sina syskon på middag i sin lägenhet. En efter en anländer de. Den optimistiska rörmokaren Grettel (Linda Nordberg Evehammar). Den konservativa småbarnsmamman Jerri (Hanna Svensson), som bär inneskor och dyker ner med sina fingrar i krukväxterna så fort hon kommer innanför dörren för att kontrollera om de behöver vattnas. Och sist den labila och naiva Japan (Moa Skimutis), som dryper av självhat och rädsla för världen. Samtalet runt middagsbordet kommer ganska snart in på barndomen. Om pappans svek när han lämnade familjen, och om mamman som dog av cancer när de var små. Jag tänker faktiskt inte berätta mer om själva handlingen här, för detta är en föreställning som man ovillkorligen måste se, och jag vill inte förstöra upplevelsen för någon.

Tematiskt handlar pjäsen om att hantera döden, denna mest självklara, men orättvisa och extrema del av tillvaron. Och om vårt ohejdbara behov av ritualer kring livets slutskede i en sekulariserad tid. Det blir så starkt och angeläget att mina initiala invändningar mot det Spice Girls-liknande persongalleriet och det utslitna tjatet om att ”män är djur” fullkomligt neutraliseras och blir oviktiga.

Manusförfattaren Anna Rosengren har skrivit en text som är så fokuserad att man lika gärna hade kunnat sitta med ryggen mot scenen. Därmed inte sagt att den är övertydlig eller att det visuella är överflödigt. Tvärtom – skådespelarnas samspel är lysande och de är precis så integrerade i varandra som syskon kan vara – som delar av samma kropp. Manuset är en perfekt kombination av konstnärskap och hantverksskicklighet. Rosengren trycker på välkända knappar från Festen, Viskningar och rop och Vildanden, men står i slutändan på stadiga och självständiga ben. Mitt i den drabbande upplevelsen utstrålar ensemblen också en tydlig glädje över att ha något att berätta – och stolthet över förmågan att kunna göra det på ett bra sätt. Och resultatet känns i hela kroppen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 december 2007)

2 kommentarer:

Jen Alfreds sa...

Kan bara instämma. Förmodligen bästa amatörteaterföreställning jag har sett.

Johan S sa...

Ser fram emot att se föreställningen, men jag tycker inte att "amatörteater" stämmer särskilt bra in på Teater Fortuna.