Av Georges Bizet
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi och kostym: Herbert Murauer
Dirigent: Christian Badea
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Medverkande: Astrid Robillard, Joachim Bäckström, Cecilia Lindwall, Jeremy Carpenter, Anton Ljungqvist m.fl.
11 februari
Astrid Robillard har blod i ansiktet när hon tar emot publikens hyllningar efter sista ackordet vid lördagens premiär. Precis så ska en Carmen kliva av scenen.
Innan dess har detta hänt: Tobaksfabriksarbetaren Carmen grips för misshandel och förför soldaten Don José för att bli fri. Han låter henne löpa och fängslas för sin försumlighet. Carmen blir kär i honom och när han släpps vill hon att de ska fly tillsammans. De dras in i ett smugglargäng (eller kanske snarare anti-Franco-partisaner) som förbereder en stor stöt. Carmen tröttnar på Josés svartsjuka och lämnar honom för matadoren Escamillo. Utanför en tjurfäktningsarena där denne triumferar knivmördas Carmen slutligen av José.
Regissören har valt att spela den ursprungliga versionen av operan, där musiken varvas med talad dialog. Dessa partiers vara eller inte är en ständig källa till konflikt bland Carmenaficionados. Personligen tycker jag att de behövs för att ge trovärdighet åt relationen mellan Carmen och José. Dialogerna ger nödvändiga dramaturgiska pusselbitar för att ekvationen ska gå ihop. De gör också att relationen tillåts bli mer nyanserad, och inte så överdrivet passionerad. Det kan visserligen vara livsfarligt att blanda alldagliga uttryck med den upphöjda operaformen. Men här fungerar det alldeles utmärkt.
Astrid Robillard gör en nedtonad, Lisbeth Salander-liknande Carmen, utan gester och divalater. När hon berör mig som mest sitter hon bara rakt upp och ner i en bar, ihopsjunken, avslappnad. Och Joachim Bäckströms José är varken stolt eller mallig, snarare kuvad och förvirrad på ett sätt som för tankarna till en annan operasoldat: Wozzeck. Det är ett intressant möte.
Bland birollerna lyser det särskilt kring Susanna Stern och Kristina Wahlin som gör Carmens våpiga väninnor. Orkestersolisterna tillför också något extra, framförallt i förspelen till tredje och fjärde akten.
På minussidan hamnar masscenerna, som ibland saknar stringens och flyter ut på scenen i en enda röra. Slagsmålsscenerna behöver passion och precision. Ibland förekommer stumfilmskomik som känns malplacerad.
Och ”Rökning dödar”-projektionen på ridån i pausen? Snälla, säg att den är menad som ett skämt. För om någon har beordrat dit den för att kompensera för att rökning nämns i positiva och sexiga ordalag i librettot, behövs det ett allvarligt samtal om ängsligheten inom konsten.
Innan dess har detta hänt: Tobaksfabriksarbetaren Carmen grips för misshandel och förför soldaten Don José för att bli fri. Han låter henne löpa och fängslas för sin försumlighet. Carmen blir kär i honom och när han släpps vill hon att de ska fly tillsammans. De dras in i ett smugglargäng (eller kanske snarare anti-Franco-partisaner) som förbereder en stor stöt. Carmen tröttnar på Josés svartsjuka och lämnar honom för matadoren Escamillo. Utanför en tjurfäktningsarena där denne triumferar knivmördas Carmen slutligen av José.
Regissören har valt att spela den ursprungliga versionen av operan, där musiken varvas med talad dialog. Dessa partiers vara eller inte är en ständig källa till konflikt bland Carmenaficionados. Personligen tycker jag att de behövs för att ge trovärdighet åt relationen mellan Carmen och José. Dialogerna ger nödvändiga dramaturgiska pusselbitar för att ekvationen ska gå ihop. De gör också att relationen tillåts bli mer nyanserad, och inte så överdrivet passionerad. Det kan visserligen vara livsfarligt att blanda alldagliga uttryck med den upphöjda operaformen. Men här fungerar det alldeles utmärkt.
Astrid Robillard gör en nedtonad, Lisbeth Salander-liknande Carmen, utan gester och divalater. När hon berör mig som mest sitter hon bara rakt upp och ner i en bar, ihopsjunken, avslappnad. Och Joachim Bäckströms José är varken stolt eller mallig, snarare kuvad och förvirrad på ett sätt som för tankarna till en annan operasoldat: Wozzeck. Det är ett intressant möte.
Bland birollerna lyser det särskilt kring Susanna Stern och Kristina Wahlin som gör Carmens våpiga väninnor. Orkestersolisterna tillför också något extra, framförallt i förspelen till tredje och fjärde akten.
På minussidan hamnar masscenerna, som ibland saknar stringens och flyter ut på scenen i en enda röra. Slagsmålsscenerna behöver passion och precision. Ibland förekommer stumfilmskomik som känns malplacerad.
Och ”Rökning dödar”-projektionen på ridån i pausen? Snälla, säg att den är menad som ett skämt. För om någon har beordrat dit den för att kompensera för att rökning nämns i positiva och sexiga ordalag i librettot, behövs det ett allvarligt samtal om ängsligheten inom konsten.
Publicerad i Sydsvenskan den 13 februari 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar