Galleri Persson, Jöns Filsgatan 10, Malmö
Till den 7 oktober 2007
Susanne Beckman
Galleri Persson firar tio år genom att föra samman Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos under samma tak. Tre damer i 60-årsåldern, vars sprudlande vänskap porträtterades i K-special i SVT för snart ett år sedan. De utgör ingen konstnärsgrupp, utan har helt skilda uttryckssätt. Moki Cherry gör fotocollage, Susanne Beckman konkretistiska mönster och Tonie Roos föreställande måleri.
Cherrys collage är otroligt välkomponerade. De är fulla av detaljer men känns aldrig belamrade eller övermättade. I Not my cup of tea ses en hemmafru – förmodligen ur en tvättmaskinsreklam, elegant och ledigt dricka te på stående fot samtidigt som ett rött läppstift reser sig ur tvättmaskinsluckan. I fönstret fläker en helstekt rostbiff ut sig som en allegori i klassiskt stillebenmåleri. Det är mycket konsthistoriska referenser och humor i verken, men den politiska problematiken är ibland lite väl enkel och naiv, som i Kvinnofällan, där en ung underklädesmodell klipps in bland ett gäng burqaklädda kvinnor.
Tonie Roos måleri är ofta ”bara” vackert, blommigt och sorglöst, men ibland doppar hon sin pensel i bokstavlig och bildlig svärta, som i målningen Emma Goldman, Union Square 1917. Det är året då den kända anarkisten, feministen och pacifisten fängslades för tredje gången, och i målningen ses hon åkande i en bil, liksom upphöjd som påven, i en heroisk pose. Men i den omgivande folkmassans obehagliga ansiktsuttryck ser man hur snaran dras åt, att det snart är slut. Det blir lite JFK-känsla över bilden.
En annan bra målning är porträttet av författaren Elfriede Jelinek i skepnad av glädjestrålande blomsterdrottning. Det är mycket kärleksfullt gjort och kontrasten till hur vi är vana att uppfatta henne är så total och brutal att det blir komiskt.
Cherrys och Roos verk länkas samman av Susanne Beckmans geometriska kompositioner, som är utspridda i galleriet lite här och där. Enkla former, lager på lager i starka färger som möts i knivskarpa kontraster. Allra bäst blir det när hon lämnar det rena mönstermåleriet och jobbar med rymd och perspektiv, som i de tre runda ”takmålningarna” på innergården. I en blå, vit och gul målning med ett vågformat mönster uppstår en känsla av tredimensionalitet som egentligen inte borde vara möjlig just där. Men med hjälp av vågens form färgernas möten lyckas hon, på något sätt.
(Publicerad i Sydsvenskan den 28 september 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar