Monica Gora och Gunilla Bandolin på Skissernas Museum

Gora och Bandolin
Skissernas Museum, Lund
Till den 21 oktober

I en film från 1995 ser man Monica Gora och Gunilla Bandolin stå och slita i sopor på Tvetatippen i Södertälje. De har grävt sig ner till mitten av 70-talet och den syrefria miljön gör att soporna inte ruttnar, utan konserveras. I sina vita overaller, munskydd och alldeles för stora röda skyddshandskar för de tankarna till den amerikanske konstnären Paul McCarthys slabbiga filmer där han kladdar med ketchup och färg iförd clownmask och stora seriefigurshänder. Skillnaden är att Gora/Bandolin geggar runt bland hushållsavfall och välfyllda blöjor från 70-talet – en ruggig och ofrånkomligt fascinerande form av arkeologi.

Sopor är ett tema som skulptören Gunilla Bandolin och landskapsarkitekten Monica Gora sysslat med mycket i sina gemensamma konstprojekt, vilka nu presenteras i retrospektiv genom bilder, filmer och texter på Skissernas Museum. Det finns knappast något bättre sätt att lära känna människan än just genom det hon kasserar. Soptipparna är ett totalt oredigerat arkiv över mänsklig aktivitet – till skillnad från tidningar, dagböcker och konst, som bara uttrycker utvalda och ofta idealiserade delar. Sopor är tänkta att glömmas och gömmas, och därför uppstår en väldig laddning när någon rotar bland dem. Laddningen utgörs av lika delar skamfylld voyeurism och uppriktig antropologisk nyfikenhet, och ger också en relevant påminnelse om människans absurda samlarnatur.

Denna är temat även för utställningens enda nyproducerade verk – en installation där en stor bild av en avskalad och mäklar-stylad våning ställs mot ett kvävande och ångestskapande landskap av bråte, som i själva verket skulle kunna vara vilket flyttlass som helst. Vad av detta är det som är välstånd? Bandolin och Gora ger inget svar, men ställer frågan på ett bra sätt som varken havererar i fattigdomsromantik eller banal kritik mot konsumtionssamhället.

Just denna vägran att förenkla, utan istället ge sig in på delikata områden är kanske det mest typiska för Bandolin och Gora. I verket x-x (1992) handlade det om den då infekterade debatten om Öresundsbron. I den refuserade installationen Kontakt med naturen (2006) ville de göra upp med den tillrättalagda bilden av djur och natur genom att visa att ETT marsvin kanske är gulligt, medan HUNDRA är ett myller av ohyra. Och verket Ozone Healing (1996) där stora fläktar skulle blåsa marknära ozon till atmosfären blev en drift med blint och naivt miljöengagemang. Den bästa offentliga konsten är den som får så många som möjligt att känna sig träffade. Tyvärr faller den ytterst sällan i god jord.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)