David Shrigley: ”Everything must have a name”
Malmö Konsthall
Till den 4 november
Det var på nån postgymnasial fest på Österlen för ett tiotal år sedan som några av mina vänner fick idén att sätta sig i en bil och köra ut på en åker för att rulla de stora, runda höbalarna framför bilen. En baggis, tänkte de. Men självklart tog det tvärstopp. Och självklart demolerades bilen.
– Oj, utbrast de förvånat. Det här var konstigt. Helt oväntat.
Precis lika oväntat och konstigt som när någon kickar boll mot en husvägg men plötsligt träffar fönstret istället.
– Oj, hur är det möjligt? Helt oförutsett! Men inte mitt fel liksom, jag siktade ju på väggen.
Det är bland annat denna undervegetation av mänskligt beteende som David Shrigley skildrar i sin konst. Att följa impulser och handla med största möjliga kortsiktighet. Obetänksamhet som istället för insikt följs av en fåraktig uppsyn och obefintlig benägenhet att ta ansvar.
Nu är ju detta inte på något sätt ett exceptionellt beteende utan något vi ser hela tiden och som tycks vara nedlagt i alla människor ungefär som kristendomens idé om arvsynd. Men i det här fallet är det nog mer adekvat att tala om arvstupiditet. Att handla mot bättre vetande. Att röka. Att trampa i den blöta cementen. Att okynnesäta cheesecake fast man är proppmätt och väger tjugo kilo för mycket. One night stands utan preventivmedel. Och resultaten avtecknar sig dagligen i form av nyheter om fetmaepidemier, abortstatistik och ständigt återkommande larm om ökningar av veneriska sjukdomar. Jamen jag skulle ju bara… Alla andra gör ju…
Men så finns det förstås också en positiv översida av denna impulsdrift – dels som uttrycker sig i harmlös nyfikenhet, dels som handlar om att göra vad som faller en in utan att låta sig hämmas av förstockade konventioner. Att ta risker som faller väl ut. Denna positiva sida av arvstupiditeten sammanstrålar med den negativa i Shrigleys konst – han skildrar som sagt den negativa, men tillämpar dem positiva i sitt arbete. Med viss överlappning.
David Shrigley är född 1968 och har varit verksam som konstnär sedan början av 90-talet. Han är väldigt produktiv, så det känns inte helt märkligt med en stor retrospektiv över en så pass ung konstnär. Men det är synd att vissa idéer och motiv på ett fåtal ställen upprepar sig i utställningen – särskilt eftersom Shrigley tydligt uttalar sig om att aldrig vilja göra samma sak två gånger.
Han arbetar med film, foto, skulptur, måleri, tryck och ljud, men framförallt teckning och text i samma onelinertradition som vi i Malmö tidigare har kunnat se på Rooseum genom Nedko Solakov (2004) och Dan Perjovschi (2006). Fast där de är politiska är Shrigley mer existentiell och galghumoristisk.
Hans konst ser slarvig och hafsig ut av den enkla anledningen att han jobbar mycket snabbt – som för att gripa tag i impulsen innan den förflyktigas. Det är först i efterhand han avgör om den var bra eller dålig – och är den dålig makuleras resultatet. Idéerna hade inte blivit ett dugg tydligare om han hade tecknat virtuost med centralperspektiv och skuggor. Däremot hade dåliga och banala idéer lättare kunnat slinka igenom om de maskerats med god teknik. Den reducerade och direkta stilen skapar alltså en sorts ärlighet och tillför också en extra komisk dimension. Figurernas fulhet skapar sympati och slätar över deras dumhet.
Konsthallen har återigen fått en helt ny skepnad. Det är förbluffande vad byggarna och teknikerna kan åstadkomma därinne. Parallellt med själva konsten har utställningarna de senaste åren också varit uppvisningar av konsthallsrummets potential. Det har varit tomt, fyllt av tyg, belamrat och helt ombyggt – alltid något nytt. Den här gången är det indelat i tjugofem mindre rum som presenterar varsin aspekt av Shrigleys konstnärskap, vilket ger en labyrintisk känsla. Samtidigt lyfts också rummets storslagna sidor fram. Det största delrummet blir rent sakralt av takhöjden och ljuset som strömmar in uppifrån. På väggen, med störst tänkbara bokstäver finns texten ”God is idle”, Gud är lat. Eller sysslolös – som kontrast till David Shrigley och hans outtömliga förmåga att hitta komiska, absurda och morbida vinklingar av vardagen. Bland fotografierna finns en röd variant av grodan Kermit som kastat sig ut från en bro. Ett frisbee på en lekplats med texten ”land mine”. Och allra bäst: ett foto av en mur, full av klotter. På marken ligger en tom flyttkartong med texten ”This way up” – upp och ned. Men så upptäcker man att klottret på muren är spegelvänt, medan texten på lådan är korrekt. Följdfrågan blir: vad är spegelvänt i verkligheten – klottret eller lådtexten? Vad som vid första anblick verkar vara ett infantilt göra-tvärtemot-hyss är i själva verket en avancerad lek med förmågan att uppfatta bilder och en utmaning av uppmärksamheten.
(Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar