Lunds Konsthall
Till den 11 november
Bukarest julen 1989. Stillbild ur "Videogramme einer Revolution".
Två unga män sitter på en trottoar i Santiago, Chile. Den ene sjunger, den andre spelar gitarr. En idyllisk bild av den oskuldsfulla ungdomen, filmad tidigare i vår. Trafiken brusar lojt, men det finns också ett annat ljud i bakgrunden: militärhelikoptrar, filmade på exakt samma plats i juni 1973. Helikopterljudet kommer från andra delen av Patricio Guzmáns filmtrilogi Slaget om Chile, som handlar om militärkuppen 1973 – Augusto Pinochets störtande av Salvador Allende. De hotfulla helikoptrarna från den mörka dåtiden blir en mycket gripande kontrast till de spelande ungdomarna.
Verket visas för närvarande även på Venedigbiennalen, och är gjort av den franske konstnären Melik Ohanian. Han har helt enkelt tagit hela ljudspåret från Guzmáns film och bildsatt det med nytagna bilder från dagens Santiago, som för att kommentera och illustrera såväl händelserna 1973, som dagens verklighet.
Det handlar alltså om revolution i höstens utställning på Lunds konsthall. Politiskt handlande i sin mest extrema form. Det är en mycket krävande utställning som till sin huvuddel består av två långa filmer. Ohanians verk är 90 minuter långt, och det andra, Videogramme einer Revolution av Harun Farocki och Andrei Ujicas är 106 minuter. Man måste alltså sätta av minst tre och en halv timme i konsthallen för se utställningen i sin helhet. Och visst är detta extrema utställningsformat otympligt och svårt – men å andra sidan finns det inga andra sätt att tillgodogöra sig film än att just sitta på ändan och titta. Och i det här fallet är det absolut mödan värt. Särskilt när det gäller Videogramme einer Revolution (videoinspelningar från en revolution), som är en andlöst spännande film om omvälvningarna i Rumänien julen 1989.
Harun Farocki och Andrei Ujicas har samlat allt tillgängligt filmmaterial från tiden mellan den 19 och 25 december – privatvideor, amatörfilmer, TV-klipp, och redigerat ihop det till en kronologisk redogörelse om processen som ledde till Nicolae Ceausescus fall. I filmens första scen möter man en skottskadad ung kvinna i en sjukhussäng. Hon har deltagit i demonstrationerna i Timisoara till stöd för en hårt förföljd präst. Säkerhetstjänsten öppnade eld, och kvinnan skriker av smärtan efter Securitates kulor. Men med historiens facit i hand vet vi att det i själva verket är förlossningssmärtor.
Filmen för fram flera intressanta aspekter av revolutionens natur. Hur skapar man ordning när hela systemet är raserat? Vem ska bestämma? Den påminner också om att det inte bara är frihetssträvan som är drivkraften bakom en revolution, utan också ren och skär makthunger. Filmen visar hur vissa frihetskämpar genast anammar det totalitära systemets makttekniker. Hur Ceausescutrogna förföljs, misshandlas och förödmjukas. Hur medierna används för att styra folket och verklighetsbilden.
Mediernas roll i revolutionen understryks även i Ohanians Chilefilm. Ett avsnitt där originalljudet från 1973 skildrar en Allendetrogen demonstration, är symboliskt bildsatt av interiörer från ett tidningstryckeri. Demonstrationernas talkörer överröstas av tryckpressarnas mekaniska dunkande…
Och det är väl detta utställningen egentligen handlar om. Att det inte är den faktiska verkligheten, utan bilden av verkligheten som är avgörande – och att det är de som styr den bilden som har den verkliga makten. Vi påminns om vikten av att alltid se på verklighetsskildringar med kritiska ögon. Att alltid fråga oss om det speakerrösten påstår hända i bilden verkligen är vad som äger rum. Att alltid fråga oss varför ett visst filmklipp följer på ett annat. Filmkonsten är konsten att manipulera och det är tyvärr aldrig lika uppenbart som i en propagandamålning.
Det är knappast en slump att konsthallen parallellt med Se oss handla har tjuvstartat med sitt projekt om den sovjetiske stumfilmaren Sergei Eisenstein (1898 – 1948), som just är filmklippningens och montagets fader. Under kulturnatten för några veckor sedan visades hans mästerliga film om oktoberrevolutionen, och nästa höst presenteras en större utställning om hans betydelse för filmkonsten. Utbudet på Lunds konsthall präglas alltså för närvarande av konsekvens och kontinuitet i mycket angelägna och fängslande frågor.
(Publicerad i Sydsvenskan 27 september 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar