Krönika: Om förfallets estetik

1974 visade Gerhard Nordström målerisviten Landskap i tio bilder som i Lars Göran Oredssons utmärkta biografi över konstnären presenteras genom tre bilder. Ödehuset är en övergiven och avspärrad gård med eternittak och övervuxen tomt. Den andra föreställer en industribakgård i Limhamn där skorstenarna speglar sig i vattenpölarna och de rostiga oljefaten ligger staplade i förgrunden. Och den tredje: en skitig asfaltsmaskin mitt i ett vetefält.



Bilderna slår klockrent an den sträng av romantik och nostalgi inför det förfallna och patinerade som det tycks råda ett stort intresse för just nu. Jan Jörnmarks bok Övergivna platser blev genast en storsäljare när den kom i våras. På sajten Rostsverige samlas bilder av de bortglömda och ratade baksidorna av vårt land – ”trasiga med samtidigt plågsamt vackra miljöer”. Bloggen är Residuer (”rest, återstod”) är ett annat exempel. Självaste Venedigbiennalen är också en del av den här rörelsen i och med att en stor del av utställningen äger rum på den gamla marinbasen bland rostiga oljetankar, lyftkranar och skrotade ubåtar.



Den stora skillnaden mellan allt detta och Gerhard Nordströms Landskap i tio bilder är att de INTE är målade för att väcka den här typen av skönhetskänslor – utan för att skapa opinion mot miljöförstöringen och människans hårdhjärtade exploatering av naturen. Effekten blir alltså motsatt i 2000-talets estetiska klimat – i alla fall genom de tre bilder som redovisas i Oredssons bok.

Så vad är det som gör att vi idag kan njuta av det förfallna, medan det på 70-talet lyftes upp som varnande exempel? Handlar det om att estetiska ideal växlar precis som mode? Är det ett dekadent och ansvarslöst i-landsfenomen? Eller måhända någon typ av postsovjetisk effekt? Har vi blivit så översköljda av bilder från förfallna industriområden och örlogsanläggningar på Kolahalvön att de har präglat sig in i vårt estetiska sinne?



En annan konstnär som arbetar med sådana här miljöer är Andreas Johansson som nyligen tog examen från Konsthögskolan i Malmö. Med collageteknik skapar han stora bilder som för tankarna till forskningsbaser i Nevadaöknen, trots att bildelementen ofta är hämtade från Malmöområdet. Det finns ett visst släktskap med Nordströms bilder, fast ideologin bakom är omvänd – här handlar det om dagdrömmeri och eskapism. En annan viktig skillnad är att förfallet hos Johansson har gått ett snäpp längre. Naturen är på väg tillbaka, mossan håller på att omsluta betongen, gräset springer upp ur asfalten, trädgrenar penetrerar husväggarna... Därmed öppnar verken också upp för ytterligare en förklaring till fäblessen för det förfallna, nämligen den spänning som uppstår i det nästan erotiska mötet mellan två mäktiga krafter: naturen med all sin skönhet och storhet, och människan med sin vilja och genialitet gestaltad av vägar, broar och industrier. I förfallet sammanförs de på lika villkor till något nytt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 september 2007)