Palladium 25.10
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Jean-Louis Huhta
Medverkande: Emelie Johansson, Ingrid Lundmark, Henrik Vikman, Andy Zondag, Maria Öhman
Ges i Lund den 29.10
– You must unlearn what you have learned, sager jedimästaren Yoda till Luke Skywalker i Star Wars när han undervisar honom i Kraftens mysterier – kraften som bland annat ger en förmågan att lyfta saker med tankens hjälp. Den bakomliggande teorin är att de gamla och invanda föreställningarna sitter i vägen för den nya kunskapen, och måste raderas för att man ska kunna få en viss förmåga eller insikt.
Vad det handlar om i Rasmus Ölmes verk On Three är att uppnå ett tillstånd där tyngdkraften kan upphävas. Karaktärerna på scenen vet redan i början av föreställningen hur man når detta tillstånd i teorin. Under första akten prövar de sig fram, växlar blickar och testar olika steg och grepp. De iakttar varandra mycket uppmärksamt. Följer koncentrerat den som testar rörelserna, som när man följer någon som för första gången går på lina – ständigt beredd att ta emot. De småpratar, skrockar till, går ut i sidan och byter tröja som om den gamla blev för varm, och hela tiden utvecklar sig Jean-Louis Huhtas musik långsamt i lager på lager och allt högre intensitet.
Dansarna rör sig slafsigt och okontrollerat på ett sätt som vi inte är vana att se på en dansscen. De verkar ha befriat sig från dansens hantverk och manér. Alla teatrala element är bortskalade och dansarna verkar ”vara sig själva”. De döljer sig inte bakom professionella masker, vilket skapar en mycket utlämnande och intim stämning.
Det är som att det just är detta som är nyckeln till viktlösheten. Det är först när karaktärerna ”lärt sig av” med allt de tror sig veta om dans, som de lyckas uppnå det där magiska tillståndet. I andra akten händer det, tyngdkraften slutar att verka, och de tumlar omkring på golvet som astronauter i en rymdstation. Rasmus Ölme kallar det att ”falla horisontellt”, och det är mycket läckert och diskret löst genom att dansarna slungar sig mellan varandra över golvet, glidande på rygg och mage. På ett helt lysande sätt skapar de en illusion av viktlöshet och fallande.
Föreställningen känns som när man försöker kommat tillbaka till en dröm som man vaknat ur mot sin vilja – till exempel en dröm om att man flyger. Desperat ligger man i sängen och försöker tänka sig in i drömmen igen, ligga på samma sätt som när man ”var där” och somna om. Tyvärr fungerar det aldrig. Drömmen är borta och kommer aldrig tillbaka. Men i On Three lyckas det.
(Publicerad i Sydsvenskan den 27 oktober 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar