Malmös dramatiska teater, Intiman, 16.11
Regi: Thomas Müller
Med Fredrik Gunnarson, Birte Heribertson, Karin Lithman, Eva Millberg, Erik Olsson, Håkan Paaske, Alfred Krantz/David Wangen
Erik Olsson i Efter ljuset.
Två par, isolerade i en sommarstuga i två veckor. Förutsättningarna i Distans är optimala för Lars Noréns sökande efter outhärdliga och tillspetsade situationer. Det är en njutning att se dem inta stugan efter den långa bilresan. Den sunkiga fukten och unkenheten går rätt ut i publiken genom Kirsten Thomsens scenografi – en diskbänk, några korgstolar och plastmöbler för terrassen.
Båda pjäserna handlar om oförmågan och oviljan att diskutera saker som verkligen betyder något. Karaktärerna håller sig desperat fast i det kallpratsformulär som mänskligheten arbetat sig fram till i fikarum och hissar under den ständiga rädslan för Den Pinsamma Tystnaden. Så fort någon trevar efter allvar, klipps det av med en slentrianmässig kommentar om vädret, eller hur vackert allt är. Det är ett samtalsklimat där man kommer varandra nära endast under gräl. Och då är det för sent. Och förstört.
I Om ljuset reser lärarstudenten Elias med sin flickvän Helen till mörkaste Norrland för att besöka hans föräldrar. Hon för att berätta att de väntar barn. Han för att tala om att han mött Gud och blivit frälst. I nästa scen sitter han på mentalsjukhus, insvept i en landstingsfilt. Visst kan han ha drabbats av en riktigt psykos, men det kan egentligen lika gärna vara övertrampet att diskutera existentiella ting i det utkylda föräldrahemmet som förpassar honom till dårhuset. Han förlorar kontakten med flickvännen och barnet, men några år senare möts de alla hos föräldrarna igen – och nu finns det en ny man i flickvännens liv. Återigen upplagt för tillspetsade situationer.
Stoffet i Om ljuset är betydligt tyngre och angelägnare i sitt kretsande kring liv, barn, psykisk sjukdom, tystnad och religion. Distans är mer ett socialt och språkligt experiment i isolerad miljö, kryddat med igenkänningshumor. Det är extremt välgjort, men samtidigt också ganska bagatellartat, även om Norén skapar eggande gåtor om vilka det egentligen är som sitter där i plaststolarna.
Skådespeleriet är genomgående på topp, särskilt Fredrik Gunnarsons förvandling från den Bosnientraumatiserade machopolisen i Distans, till den mjuke nye pojkvännen i Om ljuset. Och jag är mycket tacksam över att vi slipper se en vuxen skådespelare som barnet. David Wangen gör ett exemplariskt jobb, och får med sin blotta närvaro publiken att sitta som på nålar.
(Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar