På ytan ser det ofta ut som att den österrikiske konstnären Wolfgang Stifter arbetar mycket snabbt. Den brunröda och beiga färgen tycks i det närmaste ha kastats på dukarna och de figurativa element som ändå finns där verkar ha uppstått av en slump. På en ses Cicero hålla låda, en annan föreställer en sportfiskare med röd luva, en tredje olika djur på ett zoo. Men i vissa målningar träder det fläckvis fram en färglyster som känns helt främmande och malplacerad. Det är den omisskännliga lystern av patina – föråldrad, dammig färg – dessutom i helt annan färgskala.
Färgfälten kommer från originalmålningarna – egna verk från 80-talet – som Stifter av olika anledningar målat över med dessa, nya motiv som nu visas på Galleri Gamla Väster (t.o.m. 4 november 2007). Genom att använda färg från de gamla målningarna, gör han på ett mycket intressant sätt tiden till medskapare av de nya verken. Den gamla färgen är som några flaskor champagne av mycket förnäm årgång, som han bjuder runt i sparsamma mängder. Och när man väl ser/smakar den blir man varse lagringens avgörande roll, och hur annorlunda och mindre intressant resultatet hade blivit utan dess inverkan.
(Publicerad i Sydsvenskan, oktober 2007)
Färgfälten kommer från originalmålningarna – egna verk från 80-talet – som Stifter av olika anledningar målat över med dessa, nya motiv som nu visas på Galleri Gamla Väster (t.o.m. 4 november 2007). Genom att använda färg från de gamla målningarna, gör han på ett mycket intressant sätt tiden till medskapare av de nya verken. Den gamla färgen är som några flaskor champagne av mycket förnäm årgång, som han bjuder runt i sparsamma mängder. Och när man väl ser/smakar den blir man varse lagringens avgörande roll, och hur annorlunda och mindre intressant resultatet hade blivit utan dess inverkan.
(Publicerad i Sydsvenskan, oktober 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar