Palladium, Malmö
Louise Hultén, Anders Jacobsson, Olle Svensson, Josef Palm
Det finns ingen handling och inga karaktärer, men det är ganska lätt att läsa in en berättelse om några unga mäns stormiga vänskap under ett par förtrollade och festfyllda sommarnätter, förslagsvis precis efter studenten. Föreställningens enda kvinna finns med som en störning, en irriterad morsa som betraktar grabbarnas rumlande med tålmodig tolerans, men som till slut stormar in i pojkrummet och stänger av den skrålande musiken med ett brak.
De tre dansarna tumlar omkring varandra och flätar samman ben och armar i invecklade Capoeiraliknande system. De griper tag i varandra – ömsom för att fånga upp den som faller, ömsom för att hindra den som är på väg att mucka gräl eller skämma ut sig inför ett potentiellt ragg. Det är ömsom brutalt, ömsom kärleksfullt.
Föreställningen blir som en rituell uppvisning av olika aspekter av nymornad manlighet. Anders Jacobsson står i sitt solo för det djuriska, där han testar sina nästan fåfänga rörelser i olika delar av scenrummet som för att pinka revir. Josef Palm utför en ekvilibristisk misshandelsdans, där han tar emot spark efter spark från en osynlig antagonist. Olle Svenssons soloinsats är nästan uteslutande vokal; två små haschiga och gulligt filosoferande monologer, riktade mot stjärnorna – eller den osynliga flicka som storögt ligger bredvid och avgudar hans valpiga sårbarhet. Här skapar han också föreställningens humoristiska och konstnärliga klimax när han med tillbakadragen och Gösta-Ekmansk fumlighet undersöker sin kropp i ljuset av ett ensamt lysrör. Det är riktigt snyggt. På det hela taget är det en lättsam och underhållande föreställning i gränstrakterna mellan dans, nycirkus och performance.
(Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar