Krönika: Urvattnat språk och dålig självinsikt

Jämställdheten i kulturlivet var temat för säsongens sista SPIK-samtal som ägde rum på ett fullsatt Jeriko i måndags. I panelen satt Birgitta Englin, VD för Riksteatern, konstarbetaren Sune Nordgren, genusvetaren Vanja Hermele och filmaren Anna Hylander. Vanja Hermele konstaterade att det råder ett apartheidsystem i kulturlivet, där mansdominerade konstarter gynnas på bekostnad av kvinnliga, och att kvinnor har svårare att slå sig fram.

Men hur kan läget vara så allvarligt inom just kulturlivet? Borde inte just kulturen med sin öppenhet och sitt radikala arv vara den bransch som kommit allra längst på jämställdhetsområdet? Tydligen inte. Panelen var överens om att grundproblemet är att kulturlivet lider av en gravt bristande självinsikt om sitt jämställdhetsproblem. Man TROR att man är förträfflig och radikal, och därför saknas incitament att vidta några åtgärder
– Man klappar varandra på ryggen för att man är så fina och duktiga, sa Vanja Hermele. Man talar om hur man ”ställer saker och ting på ända” – men gör det inte. Teatern ÄR inte radikal när det gäller jämställdhet.

Det kan finnas många orsaker till detta glapp mellan självbild och realitet. Själv tror jag att problemet delvis är språkligt. Tröskeln för att använda stora och omvälvande formuleringar är nämligen extremt låg inom kulturen – och kritiken. Teaterfolk, konstnärer och curatorer är mästare i att klä texterna till sina arrangemang med ord som ”utforskning”, ”ställa på ända” och ”utmana invanda förställningar” – och vi kritiker är ofta mästare i att repetera dem. Begrepp som i sin grundbetydelse har en stark innebörd har blivit slentrianmässig jargong – något man tar till, antingen för att alla andra gör det, eller för att man vill göra konsten eller teaterföreställningen märkvärdigare än vad den är.

Ta till exempel Marcel Duchamps verk L.H.O.O.Q (1919), där han har målat ett elegant pipskägg på Mona Lisa. Jag har inte svårt att föreställa mig att någon skulle kunna analysera detta verk som en ”utforskning av vad kön egentligen är” eller att ”verket ställer våra föreställningar om manligt och kvinnligt på ända”. Som läsare har man vant sig vid den här typen av formuleringar utan att fråga sig: Stämmer detta? Ställs mina föreställningar om manligt och kvinnligt på ända för att någon målar ett pipskägg på Mona Lisa? Kan man ens tänka sig att skägget gjorde folk förvirrade år 1919? Presenterar verkligen verket några nya insikter om kön? Förmodligen inte. Analysen saknar alltså täckning.

Överdrifter om vad ett verk representerar leder till devalvering av ordens egentliga innebörd, vilket på sikt gör att vi förlorar våra viktigaste verktyg för att beskriva och diskutera problemen i samhället och konstlivet. Ett hyss är ett hyss och inte omvälvande forskning. Och bristande jämställdhet på kulturområdet är ett problem, men inte apartheid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 oktober)

Fotnot:

Notera att Ulf Ekman är inne på samma språkliga linje som jag i dagens Världen Idag. Gudomligt sammanträffande?

Mångfalden av ord och åsikter skapar en farlig inflation, en utspädning både av ordens egentliga innehåll, av åsikternas sakliga förankring och av den mer djupgående reflektionen över sanningen, som det borde ges mer utrymme för.