KG Nilson på Galerie Leger

KG Nilson: Dag och natt, 2007

KG Nilson är en konstnär som går framåt med ytterst små steg. Så när han för några år sedan började inkludera fotografier i sina mycket strama och geometriska oljemålningar, kändes det som en revolution. Kanske inte helt lyckad i alla avseenden, men absolut djärv och lekfull. De bästa av dessa experiment kan nu återses på Galerie Leger i Malmö (t o m 24.9). Foton av bergskedjor, stränder och palmer harmonierar med Nilsons karaktäristiska kvadrater, linjer och studier av trafikstockningar.

Just trafiksituationen i och omkring storstäderna är något Nilson kritiserat länge i sin konst. Men i de senaste målningarna har det hänt något. Den tidigare så tydliga avsmaken och apokalyptiska klaustrofobin är delvis ersatt av ett visst mått av fascination inför det vackra med ändlösa rader av strålkastare i natten, ackompanjerade av storstadens neon. Särskilt i den väldiga målningen Dag och nat är denna sköna melankoli tydlig.

Nilson presenterar även nya versioner av en av sina första etsningar - en vy in mot Hunnebostrand från 1957. Så mycket man kan säga om ett konstnärskap genom att låta ett gammalt motiv filtreras genom femtio år av konsekvent praktik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2008)

Kommentar: Damien Hirsts enorma experiment

I måndags gick amerikanska banken Lehman Brothers i hejdundrande konkurs. I tisdags såldes nyproducerad konst av den brittiske konstnären Damien Hirst på auktionsfirman Sotheby's i London för 854,7 miljoner kronor. I onsdags för 490,5. Zebror och kalvar inlagda i formaldehydtankar, prickmålningar, fjärilar uppklistrade på målade träskivor. 287 verk för sammanlagt 1,336 miljarder kronor. Förhandsuppskattningen låg på 800 miljoner. Samtidigt som världen genomgår en finansiell kris utan motstycke med börser i fritt fall, tycks alltså konstvärlden vara oberörd. Eller i alla fall spela oberörd.


Men det är inte främst kontrasten till den ekonomiska krisen som gör auktionen så revolutionerande, utan sättet på vilket den kom till stånd. Den gängse ordningen för hur ny konst ska säljas är nämligen att den först visas på ett galleri där den säljs av en gallerist, som får hälften av pengarna. Först när den förste köparen tröttnat på verket anses det OK att vända sig till ett auktionshus. Hirsts hyss är alltså att han har kringgått galleristeget.

Gallerivärlden har inte oväntat förhållit sig skeptisk. Han visar ju att gallerierna inte behövs - och snuvar dem dessutom på häften av pengarna. Gallerivärlden befinner sig i samma läge som vinylfabrikörerna när CD-skivan kom. Eller som ångmaskinstillverkarna när förbränningsmotorn gjorde entré. Trots att detta bara gäller ett fåtal gallerier och stjärnkonstnärer, mår alla branscher bra av att skakas om. Gallerisystemet är ingen naturgiven självklarhet för hur konst ska visas och säljas, precis som skivbolagen inte är en förutsättning för musiken.
Vad vi har sett är en förskjutning av maktförhållandena inom konstvärlden. Traditionellt får konsten en stor del av sitt värde genom att visas på ett prestigefullt galleri, som väljer och vrakar bland kunder. Hirst har visat att gallerierna kan ta sin prestige och sina exklusiva kundlistor och dra åt skogen. Även konstkritiken får en del av denna känga.

Men i förlängningen tror jag att experimentet också kan leda till att galleriernas ställning stärks. Att galleristernas roll uppvärderas. För det är på gallerierna den nya konsten visas. Det är där de nya konstnärskapen utvecklas. Gallerivärlden fungerar också som ett filter, och är något av en garant för att konsten som visas är en god investering. När 287 nyproducerade verk säljs på två dagar uppstår det ett vacuum kring konstens värde, ungefär som när ett land trycker upp nya pengar för att betala skulder. Den som köpte ett Damien Hirst-verk förra månaden kan knappast ha gjort en bra affär. Eller så var det precis vad han eller hon gjorde; hypen och skriverierna kan ju också leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Frågan är hur långt det kan gå.

Kanske får vi ett svar genom Damien Hirsts enorma experiment. Kanske inte. För att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen har vi ju fått klara bevis på i veckan. Fortsättning följer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 september 2008)

Unknown Land på Elastic Gallery

Jone Kvie: Starpool

En utställning med titeln Unknown land skulle kunna handla om okända platser. Eller konsthistoriens omåttliga intresse för landskap. Eller människans dunkla inre terränger. Men på Elastic i Malmö handlar det snarare om den dallrande punkt där rum övergår i tid (t o m 20.9). Jone Kvies skulpturer av nebulosor och stalaktiter/stalagmiter är rumsliga föremål, men samtidigt också porträtt av tiden - grottformationerna tar tusentals år att bygga upp och de astronomiska gas- och stoftmolnen är flera ljusår stora.

I Manuela Marques film La Mer/Situation 4 flyger kameran över en böljande ocean i en ändlös rörelse. Tiden står still. Men det kan också vara en gestaltning av den bibliska föreställningen om tidens begynnelse; "en gudsvind svepte över vattnet".

Genom hela utställningen ekar Catrin Anderssons ljudinspelning från när världens största isberg B15A bröt sig loss från Antarktis år 2000. Ytorna som blottades under uppbrottet hade inte varit exponerade för världen på hundratals år, och ljudet är jämret från det förflutnas andar som klagar över sin störda evighetssömn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 september)

Full Pull-festivalen

Full Pull
- festival för konst och experimentell musik Malmö, Ystad, Brösarp och Lund t o m 21.9



Förtöjningarna lossas och bogserbåten drar långsamt ut aktern på det 200 meter långa bilfraktaren Hojin från kajen. Utsikten under söndagens konsert vid Ljudkullen i Scaniaparken i Malmö är som alltid enastående. Och på "scenen" står Birgit Uhler med sin trumpet och kluckar, väser och fräser i mikrofonen. Men vad är det för dovt brum i bakgrunden? Är det kompljud från Uhlers utrustning? Eller kommer det från det stora fartygets maskinrum? Eller från Kastrup? Eller är det bara vindens brus i mikrofonen? Det bästa är att det inte går att avgöra. Och att det inte spelar någon roll. Konst och verklighet flyter ihop, som så ofta i Full Pull-sammanhang.

Det är fjärde gången festivalen anordnas, och årets huvudscen är Stapelbädden i Västra hamnen - den kilformade gamla byggnaden som reser sig som en ljusknapp ur jorden vid skateboardparken. En gång kontor och omklädningsrum för varvsarbetarna, nu under festivalen arena för konst, konserter, film och föreläsningar.

Jag fastnar särskilt för en film som skildrar amerikanen John Grzinichs metodiska utforskningar av dolda ljud i övergivna industriområden. Han vickar på spruckna rör i en gammal tunnel och skapar ett dovt och rytmiskt muller. Han hamrar på en rostig cistern, och fyller en gammal verkstad med en klocklik och melankolisk klang. De vackra ljuden och den högtidliga stämningen gör filmen till ett rekviem över ett industrisamhälle som en gång kunde försörja ett folkhem - något som för övrigt även själva Stapelbädden är ett vittrande monument över. Ja, hela området, förresten - inklusive Ljudkullen och Scaniaparken. När söndagens konsert är slut syns Hojin som ett grått streck i nordväst, långt bortom det nedlagda kärnkraftverket. Ovanför mullrar ett flygplan. Vinden viner i öronen. Upplevelsen fortsätter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2008)

Billing, Genzken, Jensen och Strau på Malmö Konsthall

Malmö Konsthall
Isa Genzken, Johanna Billing, Josef Strau, Sergej Jensen
T o m 2.11 (Billing 16.11)

Det finns inget som kan göra mig så matt som galleriväggar fyllda med text. Det är absurt att förvänta sig att någon ska vilja stå i kvalmiga lokaler med alldeles för varma ytterkläder och traggla sig igenom ändlösa textmassor på akademisk engelska och med tvångsmässiga postmoderna floskler dansande framför ögonen.

Därför var det med stor tveksamhet jag tog mig an österrikaren Josef Straus (född 1957) A dissidence coincidence but WHCTLJS – en av de fyra utställningar som öppnade på Malmö konsthall i veckan. Verket består av tättskrivna och nerklottrade textblad som sitter på väggarna i sju vitmålade korridorer, formade som bokstäverna W H C T L J S. Att läsa dem på plats hade varit fullkomligt olidligt. Men det är tack och lov inte meningen, för texterna finns upptryckta som planscher som man kan plocka med sig hem och studera i lugn och ro. Och det är inte så förfärligt som det kan verka.

Texterna är varianter på den gammaltestamentliga berättelsen om Josef – den drömmande och fåfänge särlingen som var patriarken Jakobs favoritson (1 Mos 37). Hans bröder tålde varken att han var faderns gunstling eller hans udda sätt, så de sålde honom som slav. Så småningom hamnade han i Egypten där hans förmåga att tyda drömmar gjorde honom till faraos rådgivare.

Strau kallar berättelsen ”the leading myth for weirdos” och kopplar den till sin egen och sin familjs historia, och resonerar kring slaveriets förhållande till frihet och utveckling. För Josef var brödernas övergrepp själva förutsättningen för hans framgång. Hemma i familjen hade han kvävts av deras hat och medelmåttighet – men i Egypten blev han rikets andra mäktigaste man. I slutändan handlar det förstås inte om att romantisera förtryck, utan om slumpen och tillfälligheternas spel.

Idén att ta med sig utställningen hem är riktigt bra. Och det är rätt spännande att arbeta med texterna, trots att det inte direkt ger några omvälvande aha-upplevelser. Man kan betrakta det som en sofistikerad ersättning för kvällssudokut, intellektuellt kodknäckande eller ren och skär tidsspillan – helt beroende på läggning och humör.

Den danske målaren Sergej Jensen (1973) använder också slumpen i sitt arbete. Han utgår ofta från gammalt och fläckigt tyg på samma sätt som föregångare som Lenke Rothman och 80-talets Jan Håfström. Rothman hade hängt upp det på en rostig spik och Håfström hade pressat ner det i en skitig låda. Sergej Jensen spänner upp det på en ram och låter dess anomalier och bristningar bli själva måleriet. Ibland består det inte av mer än spåren efter utspillt vatten eller solens blekning. Buktningar och bubblor i en fuktskadad gammal trasmatta blir på avstånd ett avancerat mönster. I ett obetitlat textilverk från 2004 lyckas han skapa samma känsla av mäktig, tredimensionell volym som Torsten Andersson i sina skulpturporträtt.

Överhuvudtaget är Jensens verk väldigt direkta och tillgängliga och fungerar som lent bandage runt huvudet efter att man har kört in det i väggen i Josef Straus korridorer, och himlat med ögonen åt Isa Genzkens ”arkitektoniska ingrepp” på konsthallens tak. Det består av några rader bambukäppar som ska representera hår, så att byggnadens framsida förvandlas till ett ansikte. På samma sätt skulle Turning Torso bli en fotboll genom det arkitektoniska ingreppet att lägga en grästuva framför entrén.

Den fjärde utställaren är Johanna Billing (1973) som i sina filmer sätter fingret på känslor och tillstånd som är svåra eller omöjliga att formulera i ord. Till exempel den hårfina gränsen mellan att känna genuin extas av att sjunga och spela tillsammans, och att intala sig att man har trevligt. Och hur tänker man egentligen när man står högst i hopptornet och ”gör sig våglig” inför ett hopp? Vad finns det att tveka om?

Det ligger en våt filt över händelseförloppen i Billings filmer – en visuell motsvarighet till lock för öronen som ger en subtil, dramatisk effekt. Människorna agerar helt utan att kommunicera och fungerar mer som myror.

I utställningen ingår hennes mästerliga Magical World som visades första gången på Rooseumutställningen Normalisering 2006. Under sommaren har den visats på Färgfabriken i Stockholm och nu är den alltså tillbaka i Malmö. Filmen skildrar en mellanstadieklass i Zagreb som sjunger och spelar soulklassikern Magical World. Låtens melankoli och drömska allvar i kombination med barnens koncentration och den traumatiska närhistorien gör filmen till en otroligt stark upplevelse. Jag har sett den många gånger, så på vernissagen ställde jag mig istället bredvid och betraktade dem som slog sig ned framför skärmen och tog på sig lurarna med det skeptiska uttrycket ”Jaha, ännu en meningslös konstvideo” i ansiktet. Ett uttryck som osvikligen övergick i ett leende och allt mer glittrande ögon.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 september 2008)

Mixed Emotions på Landskrona konsthall

Mixed Emotions
Landskrona Konsthall
T o m 12.10


Karl Magnus Nilsson: Mustasch


Fredrik Nielsen: 60-årspresent 9000 SEK


Elisabeth Henriksson: Koloni


Glaset sträcker ut sina mångfärgade tentakler från väggar och golv i Landskrona konsthall. Det växer mot taket som träd, slingrar sig mellan händerna som vattenfyllda kondomer och snurrar på piedestaler.

De nio konstnärernas verk ger en rik bild av glasets möjligheter, egenskaper och sköra natur. Verk nummer 18 i utställningsförteckningen är mystiskt överstruket, och suggererar fram ett ljudligt och tragiskt klirr, följt av en onämnbar svordom.

En stor del av konstnärerna hämtar inte oväntat sina motiv från naturen; glaset är särskilt väl lämpat för att gestalta det organiska. Elisabeth Henrikssons verk är som sköra vattenmaskar som blint och försiktigt famlar sig uppåt mot ljuset. Paul Grähs har lånat sitt formspråk från havsdjupen, och får sina abstrakta glasklumpar att förvandlas till valar och anemoner.

Mest udda är Karl Magnus Nilsson från Malmö, som visar ett antal glasmustascher. På rött sidentyg i eleganta askar ligger de: Hitlermustaschen, Bismarckmustaschen, Hjalmar Branting-mustaschen och så vidare – som artefakter från en svunnen tid, hämtade ur källaren på British Museum. De skulle också kunna vara någon form av modeller för undervisning i den aldrig uppfunna rasbiologiska disciplinen mustaschfrenologi – konsten att bestämma ”typer” med hjälp av ansiktsbehåring. Den eleganta presentationen för också tankarna till prisutdelningar och högtidliga ceremonier. Då blir mustascherna förtjänsttecken, gradbeteckningar och maktsymboler. Med tämligen enkla grepp lyckas Karl Magnus Nilsson ringa in mustaschens funktioner och kulturella innebörder genom tiderna. Inklusive den smått löjliga air som omger den idag.

Fredrik Nielsens bidrag till utställningen är en protest – ett humoristiskt inlägg i ältandet om gränslandet mellan konst och konsthantverk. Hans vaser och urnor är avsiktligt förfulade, men utförda med avancerad och utsökt teknik. Ingjutet i materialet finns klottriga texter som ”Dålig smak 12 000 spänn” och ”60-årspresent 9 000 SEK”. Skulpturerna tycks genomgå ett självpåtaget martyrium, och vrålar: ”Ingen vill ha mig, ingen tycker att jag duger.”

På golvet har han kladdat ”wannabe-art”. Egentligen är det en ganska barnslig och övertydlig aktion som hade vunnit på att stramas upp, men den är ändå så pass angelägen och intressant att det hysteriska draget inte står i vägen.

Nielsen slår åt alla håll. Han anklagar konstvärlden för snobberi – bakom hans skeva formspråk ligger en raljant premiss om att konsthantverk blir konst i det ögonblick det är tillräckligt fult och oskickligt utfört. Men framför allt riktar han sig mot den bristande stolthet som finns på vissa håll i formgivar- och hantverksvärlden, något som uttrycker sig i en strävan att till varje pris få sitt arbete ”upphöjt till” konst. Utgångspunkten för denna strävan är att konst skulle vara finare och mer angeläget än design – något som självklart inte behöver vara sant. Visst är gränserna suddiga ibland, och visst kan det finnas en nedlåtande attityd – men det blir knappast bättre av att man som designer själv devalverar sin profession genom att erkänna och konsolidera hierarkin.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 augusti 2008)

Return to Sender på KRETS

Mitt på golvet dansar grodan Kermit med en snäll och blingblingsmyckad yeti bland flaskor, cigarettfimpar, snabeltofflor och utspridda vinylskivor. Visst, det kunde vara vilket kollektiv som helst på Möllan, men i just det här sammanhanget är det Megan Whitemarshs bidrag till teckningsutställningen Return to sender, som visas på KRETS i Malmö (t o m 31.8). Jag gillar hennes enkla uttryck, den barnsliga glädjen, men framförallt de båda dansande vännernas musiksmak: Velvet Underground, Brian Eno och Joni Mitchell.

Utställningen bygger på att ett antal framförallt amerikanska konstnärer för några månader sedan brevledes fick en påse och instruktionen att skapa ett stycke konst med hjälp av innehållet, och sedan returnera resultatet. Samtliga påsar innehöll en blyertspenna, ett papper och portopengar. 23 konstnärer hörsammade inbjudan, och typiskt nog för den gör-det-själv- och distro-anda som genomsyrar KRETS, är utställningens bästa verk det som bryter mot reglerna i inbjudan: Jay Howells lojt tillbakalutade och rökande indian, som är skapad med akvarellfärger istället för den bifogade blyertspennan.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti)

Per Johansson på Rönnquist & Rönnquist

Per Johansson: Words are not enough

I Claude Monets måleriserier av höstackar och katedralen i Rouen är det inte motiven som är det centrala, utan ljuset. Eller rättare sagt: det är ljuset som är det egentliga motivet; höet och fasaderna fungerar bara som medium – som bärare av ljuset.

En konstnär som inte behöver några sådana medium är Per Johansson (född 1984) som just nu visar tre målningar på Malmö Kommunanställdas Konstförenings jurybedömda salong på Galleri Rönnquist & Rönnquist (t o m 22.8). Han får ljuset att träda fram ur dukens dunkel som ett konkret objekt med volym och tyngd, nästan som guld.

Själv säger han att han försöker fånga känslor som kan uppstå här han ber till Gud. Men gestaltningen av den religiösa upplevelsen är varken exkluderande eller privat, tvärtom. Han översätter den till begrepp som skönhet, styrka och värme, och kommunicerar således på samma universella sätt som djupt troende kompositörer som Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach. På ett mycket fint sätt lyckas han fånga det där glimret man knappt uppfattar i ögonvrån, men som undermedvetet blir det avgörande extrabränslet som gör en mörk och dyster dag uthärdlig.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 augusti 2008)

Här ligger Per Johanssons sida på Svenska Konstnärer.

Kommentar: Betona galleristernas roll!

Ännu återstår några veckor av den utmärkta utställningen The Right Thing på Malmö Konstmuseum, där ett urval av de senaste fem årens inköp visas (t o m 17.8). Utställningen är något av en kavalkad av det som visats på stans gallerier de senaste åren. Kanske inte alltid det bästa, men i högsta grad ändå verk som varit med och definierat Malmös konstliv under perioden.

Därför tycker jag att det är synd att det saknas information om på vilka gallerier verken är inköpta – eller i all fall var de har visats. Nu får man försöka minnas var man sett verken istället. Första rummet blir något av ett Ping Pong-rum med Carin Blüchers blå fotografier och Gabriella Ioannides vatikanmålning. Andra rummet går i Elastics tecken med Kristina Matouschs hålplåtar, Magnus Thierfelders obstinata stolar och Jone Kvies astronauthjälm. Sen kommer ett Dunkersrum, och innerst finns en vibb av Lilth Performance Studio.

Med information om detta i anknytning till verken, hade man fått en rätt bra bild av gallerilivet kring Öresund – och framförallt hade det varit ett erkännande av galleristernas viktiga roll. Det är ju deras förtjänst att det över huvud taget visas ny konst. Det är de som har sett potentialen i verken, det är de som har tagit risken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 augusti 2008)

Hans Billgren på webben

Jag måste rekommendera Joakim Ödlunds otroligt fina Hans Billgren-sajt, som nyligen färdigställts: www.hansbillgren.se. Hans Billgren var Ola Billgrens far, och min farfars bror. Jag träffade honom förmodligen aldrig. 2004 gjorde jag ett radioprogram om honom där Hans Appelqvist specialkomponerade musiken, och Kjell Alinge stod för uppläsningarna.

Dagen lång, 1974


Landskap med popplar, 70-tal


Kustvägen med blå person, 40-tal

Chipperfield & Gormley på Kivik Art Centre

David Chipperfield och Antony Gormley: Architecture for Subjective Experience
Kivik Art Centre



Verket tycks vara lyft på plats av helikoptrar och luftskepp, för det syns inte ett minsta spår efter de stora byggmaskiner som bara någon dag före mitt besök reste det 18 meter höga betongtornet. Eller ska man kanske se det som uppdraget ur marken? Det är ju så här det ser ut under många av ängarna, stränderna och skären längs våra kuster. Miljontals ton betong, gjuten till bombsäkra bunkrar med gångar och hålrum. Det som sticker upp ur marken är endast topparna av isbergen, portarna till underjorden.

Det är där Österlen är som absolut vackrast som arkitekten David Chipperfield och den brittiske konstnären Antony Gormley har rest sin betongpaviljong Architechture for subjective Experience. Visst har arkitektikoner som le Corbusier lärt oss älska betong, men att paviljongen smälter in så bra i omgivningen, tror jag snarare beror på materialets ständiga närvaro i naturen i form av just bunkrar, men också silos. Betongen har under decennierna integrerats i, och blivit till en lika självklar del av naturupplevelsen som björk och gråsten.

Paviljongen är uppbyggd av tre olikformade segment som alla har volymen hundra kubikmeter. Först en mörk, kompakt och nästan kubisk form vid marken, som övergår i en öppen plattform några meter upp. Därifrån tar tornet vid, som man tar sig upp i via en spiraltrappa.



Verket får en alldeles särskild laddning av att man som betraktare helt ansvarar för sin egen säkerhet. Det finns ingen annan som ser till att man inte gör något dumt eller gör sig illa när man väl är uppe i paviljongen. Plattformen saknar (och ska självklart inte ha) avspärrningar och det finns ingen självlysande tejp i trappan upp till tornet. Mörkret gör att man tvingas treva efter varje trappsteg, och klaustrofobin och vetskapen att man kommer allt högre upp gör att man försätts i ett mycket intressant, sårbart tillstånd. Sinnena skärps, trösklarna sänks, nerverna sätts på helspänn. När jag äntligen ser hur det ljusnar på vägen upp drabbas jag av en så klyschig ljuset-i-tunneln-känsla att jag genast blir full i skratt åt den överdrivna reaktionen.

Tyvärr brukar spektakulära konstverk ha en förmåga att dra till sig olycksfåglar. Ta bara förra utställningen i entréhallen på Tate Modern i London, Doris Salcedos Shibboleth, som bestod av en lång spricka i golvet. Utställningen hade inte hunnit vara öppen i många minuter förrän någon lyckades sätta foten i rakt sprickan, trots att inget kunde vara tydligare än att verket bestod av just en spricka, och att man inte skulle trampa i den.

Detta tvångsmässiga självskadebeteende hos vissa konstbesökare gör att jag inte är särskilt optimistisk för paviljongens framtid. Logistiken är också ett potentiellt problem. Verket bygger på att man beträder det en i taget, och om det blir så välbesökt som det förtjänar, är risken för olidlig köbildning överhängande. Och vad får man för upplevelse om man vet att det står femtio irriterade personer och trampar nedanför? Även detta ansvar har arrangörerna avsvurit sig. Bollen ligger således helt hos besökarna. Visa tålamod och respekt utanför. Våga vara egoistisk inuti. Då kan detta definitivt en av sommarens största konstupplevelser.

Skulpturpark 2008, Marsvinsholm

Marsvinsholm
Skulpturpark 2008
T o m 15.8



Som Frihetsgudinnan i Apornas Planet, sticker Ian Newberys Arkitektonisk fossil upp ur marken. Det fossiliserade fragmentet skulle kunna ha varit en del av ett pelarsystem till en katedral från framtiden. Mellan pelarna skymtar Marsvinsholms torn och slår en båge mellan den mycket avlägsna, fiktiva framtiden, och den i parken alltid påtagliga historien, som inleds år 1644 då slottet började byggas på träpålar mitt i den lilla sjön. Såväl den förflutna tiden, som byggtekniken gör sig påmind genom kringhusens besynnerliga – och i något fall kritiska lutning.

Detta är andra sommaren som det är skulpturpark på Marsvinsholm och i år har även tre rum i slottets nedervåning gjorts om till galleri/konsthandel. ”För första gången på 400 år släpps folket över bron”, står det i den utförliga utställningskatalogen.

Sammanlagt är det ett hundratal skulpturer av 84 konstnärer som är utspridda i parken, men det känns aldrig överlastat eller belamrat. Tvärtom. Verken är placerade med sådan finess att man ofta får en känsla av att de är specialbeställda och platsspecifika. Visst finns det en del dussinverk – men där själva konsten inte räcker till, träder den fenomenala placeringen in och lyfter verket ordentligt genom hur det förhåller till omgivningen. Som Elisabeth Ahlqvists Desperate Housewife, som består av en kvinnlig skyltdocka instängd i en gigantisk fågelbur där hon är fjättrad vid en mindre bur som innehåller ett barn. I ett galleri hade verket förmodligen tett sig tämligen svagt och övertydligt – men när buren som nu istället hänger i en gigantisk gammal bok i en mörk glänta blir det istället effektfullt och snyggt.

Jag hade nog inte heller stannat särskilt länge framför Håkan Dahlströms zinkplåtshundar – om de inte hade råkat vara placerade alldeles vid slottets hundkyrkogård. Där sitter de nu på vakt som skuggor ur det förflutna vid gravstenarna efter Moritz, Kasper och Leppe. På Joes sten står det ”En trogen vän, 1894”. Slottets historia slingrar sig ut bland konsten och blir den del av den.

På andra hållet – in mot slottet – slingrar sig skulpturen som jag fäster mig mest vid: Jan Ostwalds Vågform. Från en smal träpiedestal sträcker sig en bronsklinga i en uppåtgående rörelse. Om man betraktar verket bakifrån uppstår visuella ekon mellan klingans form i genomskärning och slottstornen.
Andra bra verk är bland annat Karin Issefs skamlöst belåtna betongråtta, Teresa Holmbergs och Jonatan Haners Mad Max-inspirerade staty Tobe och Fukiko Nakabayashis No 2, där en klunga diabaskuber på långa stavar mycket uppmärksamt står och lyssnar på en annan kub på lång stav.

Förutom en uppvisning i platsens betydelse för konsten, blir utställningen också en utmärkt genomgång av de olika materialen och deras egenskaper: bohusgranit, marmor, labradorsten, diabas, betong, portugisisk kalksten, brons, järn, lera och så vidare… Den enda invändningen jag har är att utställningen stänger redan den 15 augusti. Det är ju mitt i sommaren! Förläng. Förläng. Förläng.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 juli 2008)

Björn Krestesen på Gösta Werner-museet

Känslan av gammal vind är tydlig på Gösta Werner-museet i Simrishamn just nu. Skåp, skålar och mattor från resor i Kina och Japan samsas med hemslöjd, näveraskar och annat bråte, när konstnären Björn Krestesen minns barndomens förbjudna exkursioner på morföräldrarnas vind med sitt mörkröda och muggiga måleri (t o m 31.8).

Det jag framförallt fastnar för är ett uppförstorat foto av morfadern, där han som mycket ung man stolt poserar i kavalleristuniform. Det är taget under en permission från det vi idag känner som första världskriget. Över uniformen har Krestesen projicerat ett snirkligt mattmönster, som han sedan bättrat på med penseln, så att uniformen snarare för tankarna till en kejserlig hovdräkt – eller är det kanske en cirkuskostym? De store Blondini med sina talande hästar…

Tilltaget är utfört med yttersta respekt och väcker många tankar. Är det den unge mannens barnsliga drömmar vi ser i bilden? Eller konstnärens kommentar till kriget? Genom att dölja och måla om militäruniformen, lyckas han framhäva dess viktigaste funktion med smärtsam tydlighet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 juli 2008)

Gert Germereaad m.fl. på Neon Gallery

Neon Gallery, Brösarp

- Gert Germereaad: Depicting criminals
- Ollio, Ekta, Rehn & Nim: Battlefield 5.0
T o m 16.8

- Hunstad (BoDagar 08)
T o m 3.8


Ollio, Ekta, Rehn: Den lilla ringdagnsen (detalj)


Ollio, Ekta, Rehn: Den stora ringdansen (deltalj)


Det händer vansinnigt mycket på Neon Gallery just nu. Flera arkitekturprojekt, två konstutställningar och klubb var tredje helg.

Någonstans mellan arkitektur och konst ligger det stora projektet Hunstad, som handlar om nytänkande kring stugbyn. Visionen är att sjutton hus ska uppföras på asfaltplanen bakom galleriet och fungera som en plattform för sociala, tekniska och konstnärliga experiment. Utställningen konkretiserar det spännande, men rätt svårgreppade projektet så gott det går. Inne i galleriet finns modeller och ritningar av husen, samt beskrivningar av vilka olika funktioner de skulle kunna ha i ett eventuellt samhälle. Och utanför, på asfaltplanen finns byn uppritad som i Lars von Triers Dogville.

I galleriet finns också två väggmålningar av Ollio, Ekta och Rehn – signaturer som förmodligen är mer bekanta i graffitivärlden. Den ena är ett myller av färger, former och detaljer, och hålls samman av återkommande element som höghus och träd. Man skulle kunna se den som ett porträtt av just Neon Gallery, där storstadens kulturliv och rörelser möter den vajande rapsen på landet. Den andra målningen finns i konsertlokalen och är betydligt stramare och mer genomarbetad. Här verkar konstnärerna ha kommit överens om ett gemensamt uttryck istället för att köra var sitt race.

Den konstnärliga höjdpunkten är Gert Germeraads utställning Depicting Criminals som visas i silon. Ur den dunkla och lätt obehagliga belysningen träder ett antal byster av målad lera fram till suggestiva toner av Gloria Coates. Det handlar om bilden av den kriminelle. Som duellanter står två representanter för olika nästyper mot varandra i varsin ände av lokalen: den krokiga, och den höga, breda... Bredvid Al Capone sticker knarkkungen Pablo Escobar fram huvudet med ett flin, iförd Hawaiiskjorta.



Förlagorna till skulpturerna av två polska lantarbetare som greps för ”arbetsflykt” 1940 och -41 är hämtade ur Gestapos identifikationsregister. Tröttheten i männens blickar är mycket påtaglig och Gestapo tolkade den förmodligen som ”slösinthet”. I själva verket är det förstås snarare sorg som avspeglar sig i männens ögon. Men det finns också något annat i dem – något som vi i eftervärlden inte får bagatellisera, nämligen den livsfarliga likgiltigheten inför det tyranniska system som slagit dem i bojor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 juli 2008)

Gerry Johansson på Aura

Gerry Johansson: Dortmund Externberg

Ett klassiskt sätt att skapa en illusion av något stort på film, är att placera en miniatyr framför kameran på ett sätt som gör att den verkar stå på långt avstånd. Så placerades t.ex. en modell av Mattisborgen i Ronja Rövardotter uppe i ett träd nära kameran, exakt i linje med den klippa flera hundra meter bort, som den skulle ge illusionen av att kröna.

I sin bildserie Deutschland som visas på Aura i Lund (t o m 20.7), arbetar fotografen Gerry Johansson med den här typen av effekter på ett mycket konsekvent och nästan besatt sätt. Folktomma gatukorsningar, butiksexteriörer och byggarbetsplatser i olika städer i Tyskland har fotograferats i sådana vinklar att linjerna i förgrunden sammanfaller med linjerna i bakgrunden.

Och resultatet är slående. De tre dimensionerna dras ihop till två mitt framför ögonen på betraktaren. Vad är bakom, vad är framför? Ibland är motiven så svåridentifierbara att de snarare känns som abstrakta collage, som bilden från Solingen. Välkända vardagligheter får helt nya betydelser. Eller inga alls.

Ann Jansson på Aura

Ett av Marcel Duchamps gåtfullaste verk är den stora glasmålningen Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med. Han jobbade med den i åtta år, 1915-23, och det tog konstprofessorn Ulf Linde två decennier att färdigställa den replik av verket som idag står på Moderna Museet i Stockholm. I målningens övre del finns en mekanisk konstruktion som representerar bruden, och de nio cylinderformade kärlen som står uppradade i den nedre delen, är ungkarlarna.

Det är dessa jag kommer att tänka på när jag ser Ann Janssons keramiska vaser, skålar och cylindrar i källaren på Aura i Lund (t o m 20.7). De står uppställda på en låg plattform och är visserligen bara åtta till antalet – men utgör en precis lika obstinat och enträgen klunga som hos Duchamp.

Den känsla av tyngd och kraft som de utstrålar kommer delvis av de grova och fulländade dimensionerna, men också av att de påminner om mynningarna till enorma kanoner av oförstörbar metall. Det är helt enkelt otroligt snyggt och häftigt. På galleriets ovanvåning visas fotografiska arbeten av Gerry Johansson, läs mer om dem i morgondagens tidning.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 juli 2008)

Radiotips: Bernt Staf

– Han har ett spräck och en sula i rösten som är - - - lite vansinnig, så där...
Så beskriver sångaren Stefan Sundström vispoeten och trubaduren Bernt Stafs mycket karaktäristiska och intensiva röst.

Staf avled sommaren 2002 och fick sitt genombrott 1970 med debutplattan När dimman lättar, som bland annat innehåller den romantiska visklassikern Familjelycka. Men det var framförallt med sitt politiska budskap han ville nå ut. Med lika delar humor och ursinne kritiserade han avfolkningen av landsbygden, imperialismen och SÄPO. 1976 orsakade han en av de största folkstormarna någonsin mot TV-husets växel, när han sjöng en satirisk sång om kungen i ett debattprogram.

Med arkivmaterial, musik och intervjuer tecknar Tor Billgren ett porträtt av Bernt Staf, och förutom Stefan Sundström, medverkar bland annat även den legendariske skivbolagsdirektören och producenten Anders Burman, som var den som upptäckte ”Bernte” och gav ut hans första skivor på Metronome Records.

Sändningstider i P1:

Fredagen den 4 juli, klockan 18.15
Söndagen den 6 juli, klockan 16.03 (i något förkortad version)
Finns i Kulturradions 30-dagarsarkiv fram till 4 augusti.

På The Jet Set Junta har jag skrivit en mer utförlig text om Bernt Staf.

Simon Möller på KHM

När allt har gått åt skogen för Major Tom i David Bowies Space Oddity, får vi en nästan romantisk bild av den förlorade astronautens öde – sorglöst flyter han omkring i sitt rymdskepp och beundrar jordens blåhet. Men i Simon Möllers tvådelade filminstallation på KHM i Malmö får vi en mer trolig bild av vad som skulle kunna vara Major Toms sista timmar (t o m 21.6). I en kapsel, bokstavligen talat den konservburk Bowie sjunger om, sitter en rymdfarare med panikartad blick. Det surrar av flugor inne i hjälmen och genom två slangar pulserar blod som långsamt läcker ut och sölar ner rymddräkten. Visiret immar igen.

Associationerna till Aniara är uppenbara och blir ännu tydligare av den andra filmen: ett storslaget landskap där rymdskeppen långsamt stiger mot skyn. Den stora skillnaden från Aniara – och som gör verket högaktuellt, är att det förmodligen INTE handlar om en evakuering av mänskligheten – utan snarare ett högmodigt pionjärprojekt i ballongfararen Andrées anda. Förvånat ser sig människan omkring i sin självförvållade misär. Tekniken, religionen och vetenskapen stod ju nyss på vår sida. Hur kunde då allting gå så fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 juni 2008)

Isis Meander på KHM

Isis Meander är den ena av säsongens sista examensutställare på konsthögskolans galleri KHM (t o m 21.6). Utställningen kretsar kring den välmående stadsdelen Fredriksberg i Köpenhamn, dit hon nyligen flyttat. I en videoinstallation beskriver hon den alienation hon upplever på de rena gatorna, och berättelsen är bildsatt av detaljer av husfasadernas överdådiga ornamentering.

Som pendang till filmen står en fotobok som skildrar en annan sida av stadsdelen: ett övergivet lekplatsområde – en typisk nattlig mötesplats för homosexuella män. Bilderna är mycket bra, och söker sig fram mellan buskage och nerklottrade väggar. Det är hit herrarna bakom fasaderna smyger när fruarna ligger och snarkar i sina särkar och papiljotter.

Det finns dock något lätt slitet i kritiken av borgerligheten och dess förljugenhet. Vi vet liksom redan allt det där. Vad hade hänt om man hade flyttat perspektivet till t.ex. Rosengård, och låtit berättelsen ackompanjeras av bilder av paraboler? Känslan av alienation hade förmodligen varit densamma, men frågan är om den fortfarande hade skyllts på invånarna – eller om den plötsligt hade varit den alienerades fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 14 juni 2008)

The Hamsterwheel på Malmö Konsthall

R a d i o m a n u s

Påannons
De senaste åren har det blivit allt vanligare med konstutställningar där det inte är en curator eller intendent som står för urvalet, utan slumpen eller olika konstaktörers nätverk av kollegor och kompisar. De så kallade Malm-utställningarna som äger rum på Malmö konsthall vartannat år sedan 2004 har varit sådana. Den nu aktuella Tipsa en vän-utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm är ett annat exempel.

Nu har Malmö Konsthall återigen anammat konceptet, genom att inhysa utställningen The Hamsterwheel – Ekorrhjulet – som visades första gången på konstbiennalen i Venedig i somras. Det är en grupputställning med 31 konstnärer, som alla på ett eller annat sätt ingår i den österrikiske konstnären Franz Wests nätverk av kollegor och kompisar. Tor Billgren har sett utställningen.

Recension
Precis innan Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl ska ge sig iväg på sin månresa, tillönskas de lycka till av raketbaschefen herr Baxter. Han tar Haddock i hand, och uttrycker sin glädje över att det finns en riktig sjöman bland de första månresenärerna. ”Det kunde lika gärna varit en klarinettist”, utbrister den föga entusiastiske Haddock.

Det är en replik som jag tänker flera gånger när jag ser The Hamsterwheel – många av verken känns utbytbara. Ibland kan de mycket svagt kopplas till företeelsen ”ekorrhjul”, men oftast saknar dom sammanhang.

En positiv sak med den här typen av nätverksbaserade utställningar är att de på ett sätt blir lite ärligare, jämfört med utställningar där en curator med stark hand och teoretiskt förankring står för urvalet. På sådana kan nämligen de dåliga och svaga verken hjälpas upp av just sammanhanget och alltså luras på publiken genom att de presenteras som en kugge i det totala utställningsmaskineriet. Men när det inte finns någon sådan kraft bakom utställningen – som på The Hamsterwheel, framstår de svaga verken bara som… svaga – utbytbara, umbärliga.

Utställningens oumbärliga verk hittar jag framförallt bland filmerna. Och runt filmerna. Det är mycket spännande att sitta i de sköna sofforna och studera människorna som kommer fram och tittar på filmen Fingerfuck av Douglas Gordon och Franz West. Filmen skildrar i närbild hur ett finger gång på gång sticks in i en knuten näve. Till en början skrattar man åt den barnsliga samlagsleken, men efter nån halvminut stelnar skrattet och övergår i en grimas. Den simulerade sexakten känns allt mer autentisk och grotesk. Fingret och handen förvandlas till gravt vanställda könsorgan, mitt i en erotisk och halvsadistisk akt – och då är det genast inte lika roligt längre.

Mycket bra är också det enda svenska bidraget, Annika Ströms film Svensk resenär från 1995, där hon ringar in självgodhet och provinsialism på ett träffande och roligt sätt. Och i Hämndens änglar har den tyske konstnären Christian Jankowsky utgått från ett femtontal personers korta berättelser om svartsjuka, långsinthet och ömma tår. En efter en går de förorättade mot kameran som maskerade psykopatmördare i B-skräckfilmer och uttalar sitt gnäll med yxan eller motorsågen i högsta hugg. Vardagens futtiga motgångar och orättvisor dramatiserade till skräckopera på liv och död.

Avannons
Tor Billgren hade sett Malmö Konsthalls sommarutställning Hamsterwheel, som pågår fram till den 17 augusti.

(Sänt i Kulturnytt, P1 den 11 juni 2008)

Karl Valve m.fl. på Rönnquist & Rönnquist

Bilden stulen från Karl Valves blogg.

Fem av de sex konstnärerna på Rönnquist & Rönnquists sommarutställning förenas av någon sorts gatuestetik – skateboarddesign, mode och graffiti (t o m 20.7). Men den som verkligen sticker ut är den sjätte: malmökonstnären Karl Valve. Och han gör något helt annat.

I sitt sätt att stryka ut färger i olika lager är det svårt att komma ifrån en referens som Ola Billgren, och sättet att använda text i målningarna har lite av marinmålaren Gösta Werner över sig. När jag såg Valves konst förra gången i vintras tyckte jag att referenserna stod ivägen något. Men nu känns konstnärskapet betydligt självständigare.

Jag gillar särskilt målningarna som utgår från gamla poststämplar. Ibland skymtar en adressat förbi, ibland ser man datumet och andra detaljer. Flera är stämplade den 20 maj 1915. Vad hände då? Kombinationen av de murriga färgsjoken och dessa stämplar från det förgångna skapar en underbart gåtfull stämning. De tjocka lagren döljer något – minnen, hopp, förväntningar och framförallt tid. Det är det förflutnas ridåer, som både stänger oss ute, och ger oss något att spegla oss i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 juni 2008)

Maria Hedlund på Elastic

Mitt enda bestående minne från grupputställningen Tourist Class på Malmö Konstmuseum 2005, är Maria Hedlunds safaribilder. Någonstans i bakgrunden skymtade man en mikroskopisk giraff. Bakom en buske stack ändan av en antilop fram, och där till höger ett vårtsvin. Eller kanske en sten? Med humor och värme uttrycket verket samma snopna erfarenhet som delas av alla som någonsin försökt fota saker på avstånd med kompaktkamera utan zoom.

På den nu aktuella utställningen The Whitness of the Whale på Elastic (t o m 14.6) står också djur i centrum, närmare bestämt vitvalar. I fotoserier och en film syns de simma i sitt akvarium bakom den tjocka rutan. En speakerröst läser kapitlet Valens vithet ur Moby Dick, där bokens berättare Ismael försvarar hetsjakten på den vita kaskeloten genom att peka på det ohyggliga med själva vitheten, och jämför med allt från isbjörnar till likblekhet.

På ett sätt står den paranoida uppräkningen av färgens vederstyggliga aspekter i komisk kontrast till de beskedliga och vackra djuren i akvariet. Men eftersom världen utanför speglas i akvarieglaset, smälter den liksom ihop med undervattensvärlden. Och om man uppfattar valarna på samma sida som åskådarna, förvandlas de genast just till sådana skräckvidunder Ismael talar om. Vita demoner som susar mellan människorna i sin jakt efter någon att anfäkta.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 juni 2008)

Cecilia Edefalk på Lunds Konsthall

Cecilia Edefalk: ceci
Lunds Konsthall
T o m 24.8


Ur sviten Dykbilder, samt fragment av Nike Samothrake. Bild: Terje Östling

Jag vaknar av att anteckningsboken faller i golvet och ser mig generat omkring. Har jag sovit en sekund eller en kvart? På TV-monitorn pågår replikskiftningarna mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg som om inget hade hänt. Hon säger att hon ska göra ett ljudkonstverk av deras samtal och han har synpunkter på vilken typ av röst som ska användas för att gestalta honom.

Dialogen äger enligt utställningstexten rum på en parkbänk i Tegnérlunden i Stockholm, men känns mer som en chatt, där meddelandena dyker upp på skärmen ett efter ett. Och det är sövande – men absolut inte på något negativt sätt. Cecilia Edefalks utställning är som gjord för att ses i ett omtöcknat och nymornat tillstånd, som förstärks av den svaga men suggestiva doften från citronträden som står här och där i konsthallen. Många av målningarna är dessutom nästan monokromt vita och reflekterar solljuset så att man bokstavligen bländas av dem. Det går inte att studera dem för länge – de glider undan och skanderar retfullt ”Du kan inte ta mig!”. Men det kanske inte är meningen heller.

Cecilia Edefalk är född 1954 och är en av Sveriges internationellt mest kända och högst prissatta nu levande konstnärer. Hon fäster särskilt avseende vid slumpen, ödet och tillfälligheter och låter sig ofta ledas av dessa faktorer i sitt arbete. Måleriserien Dykbilder baseras t.ex. på ett fotografi som hon hittade i vattenbrynet vid sin ateljé i Stockholm 2001.

I utställningen i Lund visas foton, skulpturer och målningar som på olika sätt anknyter till hennes intresse för den antika bildvärlden och verken ackompanjeras av gamla slitna gipsavgjutningar av klassiska grekiska skulpturer, som Nike från Samothrake och Körsvennen.

Grejen med utställningen är dock inte själva motiven eller de omständigheter under vilka konstnären funnit dem – utan det som uppstår mellan verken. Det är framför, bakom och bredvid dem som den verkliga dramatiken uppstår. Dykbilder består av fem stora målningar av en naken kvinna som dyker från kanten ner i en pool. I en av målningarna är hon spegelvänd, i en annan upp och ned, i en tredje vänd nittio grader medsols, och så vidare. Om man tänker sig vad som händer när hon dykt i, kanske man ser hur hon planar ut under vattnet och kommer upp till ytan. Men om man istället tänker sig att hon är lika stel och orörlig som de antika skulpturerna i utställningen, upphör rörelsen ner i vattnet. Kvinnan blir stillastående i luften och tvingar istället själva målningarna i rörelse. Om de hade varit bildrutor i en animation, hade de slitit sig loss från väggen, vänt sig runt sin egen axel i olika plan och slungats runt i rummet, för att slutligen åter ta plats på väggen med en ljudlig klatsch. Vinddraget från saltomortalerna hade fläktat betraktaren i ansiktet och fått spindelväven på Nikes bröst att vaja.

I bildserien To View the Painting from Within har Edefalk målat av den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius ansikte i ett dussintal olika vinklar. Målningarna sitter uppradade på väggen, och från första till sista målningen har ansiktet roterat ett helt varv runt sin egen axel. Men man kan också se det som att ansiktena tillsammans beskriver en horisontell cirkel – att de liksom sitter på ytterväggen av ett imaginärt runt rum, där galleriväggen utgör diametern. Dukens bildplan är konstant, medan ansiktets varierar för varje målning.

Leken med de olika bildplanen för Edefalk till sin utsökta spets i det stora fotografiet Double White Venus, där en venusmålning skildras från tre olika vinklar med hjälp av en projektion som bryts av mot ett hörn. Det är mycket snyggt och otroligt belönande när man upptäcker hur bildplanen vecklas ut mitt framför ögonen. Med enkla medel och stor noggrannhet lyckas Cecilia Edefalk på ett mycket imponerande sätt att definiera alternativa rum i rummet och skapa en sorts osynlig arkitektur, där konstverken bara utgör konturer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 30 maj 2008)

Per Svensson på Ystads Konstmuseum

Per Svensson
Intergalactic Transmission!
Verk 1982 – 2008
Ystads Konstmuseum
T o m 1.6


Per Svensson: Intergalactic Transmission, Ales Stenar. Bild: Ulf Gertz.

I de fyra första takterna av den inledande soluppgångssatsen av Richard Strauss Also sprach Zaratustra, som vi framförallt känner från Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr, mullrar ett lågt C på orgel, kontrabas och kontrafagott. En sorts urmuller, som sedan lämnar plats för trumpeterna och de dramatiska pukorna. På den tiden då jorden var öde och tom hördes detta ljud tydligt och klart, men idag är det förstås dränkt av allt annat som låter runt omkring oss. På konstnärlig väg kan man dock rekonstruera, och till och med hitta tillbaka till just detta urljud – ja, hela urtillståndet och urkaften, och en konstnär som jobbar med det är Per Svensson.

Han är född i Göteborg 1965. Som konstnär föddes han dock under en resa till Island i mitten av 80-talet, som intendenten Ýrr Jónasdóttir skriver i den mycket snygga katalogen. Ett påstående som känns helt rimligt när man ser de enkla fotografierna från de första mötena med den stelnade lavan, gejsrarna och glaciärerna på ön. Här har vi själva uvertyren till konstnärskapet, som sedan utvecklar sig till det som visas på resten av retrospektiven i Ystad: ritningarna av de snillrika energilösningarna, de enorma träkonstruktionerna med solpaneler, högtalare och element, de rostiga och brummande skulpturerna, och det dramatiska måleriet, som skapar en känsla av att konstnären inte använder pensel när han målar, utan högspänning.

Förutom ljud, kraft och energi, handlar utställningen också om konstnärens position och sårbarhet i övervakningssamhället. Ena sidan av en stor, tvådelad installation föreställer en konstnärs arbetsplats, som bevakas av en övervakningscentral som finns på den andra. På bordet framför monitorerna ligger lagböcker och en domarklubba. Här behövs varken juridiska ombud eller rättegång för att sätta dit den misstänkte. Och med kamerornas enögda blick ter sig förstås en konstnär som Per Svensson ytterst suspekt där han sitter och jobbar med kablar, elektroniska komponenter och kemikalier…

Med ett mycket enkelt och briljant grepp har han även gjort sin filmproduktion, som sträcker sig bak till 1986, till en kommentar till dagens paranoida övervakningsklimat. Filmerna presenteras i en projektion som är formad som en liggande åtta – det vill säga klichébilden av blicken från en kikare. Vi är alltså inte längre publik, utan spanare. Vi har förflyttats från auditoriet till ett undanskymt buskage. Per Svensson visar därmed också exempel på hur man kan återvinna konst. Det som är tjugo år gammalt, kan genom några få ingrepp göras högst dagsaktuellt.

(Publicerad i Sydvenskan den 26 maj 2008)

Kritiker i tjänst

Jag sitter och tragglar med en recension av utställningen Hamsterwheel på Malmö Konsthall, reserarchsurfar en smula, och hittar denna bild i Skånska Dagbladets inför-artikel om utställningen. Jag var alltså där. Nu återstår alltså bara att skriva själva recensionen.

Last Riot på Kulturhuset i Stockholm

På The Jet Set Junta skriver jag en text om den ryska konstnärsgruppen AES+F:s film Last Riot, som även visades på Venedigbiennalen i somras.

Aleksandra Kucharska på Pictura

Det brukar handla om minnena av barndomshemmet i Aleksandra Kucharskas konst. Hon famlar efter bilderna, dofterna, människorna och ljuden från höghuset där hon bodde i Gdansk på 1980-talet, och ibland lyckas hon gripa tag i något.I ett tidigare verk placerade hon t.ex. en gipsskulptur av sitt vuxna jag i en enkel modell av barndomslägenheten. Som ett spöklikt eko från framtiden stod hon där, mitt i minnesbilden. Tanken att kunna vandra omkring i barndomens miljöer och betrakta dem med vuxna ögon är något som både attraherar och griper mig starkt

I den aktuella utställningen på Pictura i Lund (t o m 17.5), har hon istället använt sig av barnets blick för att minnas. Två skulpturgrupper som består av modeller av höghus står mitt emot varandra. I den ena är husen avskalade och fyra-fem våningar höga. Ur några enstaka fönster lyser det ensamt – men man får också en känsla av värme och trygghet.

I den andra skulpturgruppen har hon klistrat fast hundratals fotografier av husfasader på modellerna, så de känns myllrande och myrstackslika. Jag uppfattar dem som ett barns upplevelse av massboendet. Tio våningar eller hundra, vad spelar det för roll? Det är ju jättehögt…

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2008)

Konst och verklighet på Ystads Konstmuseum

Ystads lasarett?

När jag besöker Ystads konstmuseum passar jag alltid på att titta in i hörsalen på andra våningen för att insupa den rofulla stämningen. Men i tisdags var det en annan typ av stämning som gällde. Rummet var omgjort till sjukhussal, med sängar i långa rader, draperier och hospitalskonst på väggarna. Aha, tänkte jag, det är så här kommunpolitikernas planer på att spara pengar på museet ser ut: de har sålt det till ett vårdföretag som håller på att bygga om det till långvårdsavdelning. Inte konstigt att museichefen Thomas Millroth begärt tjänstledigt från och med i höst. Jag beredde mig på att se honom rusa in i salen med ett bäcken i vardera hand och stetoskop runt halsen.

Sedan föreställde jag mig ett annat scenario: att sängarna var ett sätt att komma runt vårdstrejken. Att det inrättats en hemlig avdelning på konstmuseet där papperslösa sjuksystrar ska tvingas arbeta för att slippa bli utvisade.

Men så fick jag besked: det var filminspelning på gång. Nya Wallanderfilmen. Puh. Ystad har alltså fortfarande ett konstmuseum. Än så länge, vill säga.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 maj 2008)

Karolina Erlingsson och Linnéa Carlsson på KHM

Linnéa Carlsson: Skulpturen (som är ett vapen). Bilden snodd från The better you look, the more you see.

Långsamt och meditativt blinkar orden fram på den övergivna malmöoperans textmaskin, som Karolina Erlingsson har filmat till sin examensutställning på KHM (t o m 10.5). Orden bildar någon sorts repetitiv poesi, och det känns som att det stora huset försöker kommunicera – som en fyr, rakt ut i natten. Genom sex högtalare strömmar ”tystnaden”, d.v.s. bruset från husets livsupprätthållande funktioner och förstärker den meditativa känslan.

Samtidigt ställer Linnéa Carlsson ut Skulpturen (som är ett vapen) – en stor kastmaskin av medeltida snitt, som visas laddad och skjutklar. Visst hade man uppnått en liknande effekt av att ställa ut en laddad revolver, men det finns så mycket mer än lagrad energi och potentiell förstörelse i Carlssons skulptur. Genom att ha engagerat sin familj, historiker och hantverkare i arbetet, har hon också laddat verket med det privata, historia och arbetaretradition. Och den som hjälpt henne med de ballistiska beräkningarna är ingen mindre än Ingvar Bratt – mannen som avslöjade Boforsaffären. Därmed laddas Skulpturen (som är ett vapen) också med komprometterande svensk nutidshistoria. Det enda man behöver göra för att frigöra kraften i sanningen, är att dra i sprinten. Precis som Bratt gjorde 1985.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 maj 2008)

Teater Insite: Drömspelet

Drömspelet – 2374 steg närmare sanningen
efter August Strindberg
Teater InSite, 2.5
Regi: Ragna Weisteen
Scenografi: Anna Brag i samarbete med K3
Medverkande: Olivia Longo, Matthias Thorbjörnsson, Ellen Bredefeldt, Irma Jämhammar, Peder Holm, Cecilia Hjalmarsson, Federico Ferrando, Gabriel Flores Jair, Kristina Hahne, Peter Öberg



Det är solnedgång. Barsebäcks siluett mörknar och lysbojarnas blinkningar blir allt tydligare, publiken fäller upp sina kragar och tänker tillbaka på det sköna läet på innergården i Gamla Väster där Drömspelet började två timmar tidigare. Näst sista scenen äger rum längst ute på kajen vid Dockan – mittemot de nybyggda höghusen – bland vattenpölar, stora rör och rostigt bråte. Det finns fortfarande rester efter Kockumskranens räls och det ryker ur oljefat. Ur marken stiger mullrande ljud och ångestfyllda skrik. Längre ut, på en annan pir dansar den gamla Portvakterskan – hon som i början av föreställningen samlade all världens sorg i sin sjal – till en vals av Sjostakovitj.

August Strindbergs drama om hur guden Indras dotter stiger ner på jorden för att prova på människornas vedermödor och följa deras sökande efter svaret på livets gåta, gör sig väldigt bra som vandringsföreställning med Malmö som kuliss. I pjäsens förord från 1901 skriver författaren om karaktärerna, att de ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut”. Detta undanglidande har Teater InSite på ett underbart sätt utvecklat och applicerat även på rummet. De olika spelplatserna slår ut som blommor, för att sedan dras ihop igen som om inget hade hänt. Ett varuintag till en restaurang på Isak Slaktaregatan, blir entrén till Operan. Ett skyltfönster till en resebyrå några kvarter bort, blir Advokatens lägenhet och kontor.

Att förlägga utopin Fagervik till det övergivna kranområdet vid Dockan gör föreställningen till något av ett möte mellan Strindberg och filmregissören Andrej Tarkovskij. Den rostiga och leriga estetiken är samma som i Stalker (1979) – en film som också handlar om drömlika förflyttningar i tid och rum, och sökandet efter det utopiska. Och precis som i filmen, följer publiken sina vägvisare – skådespelarna – in i Zonen där det oerhörda förväntas kunna hända.

Jag är mycket förtjust i ljudarbetet (förutom vid Operan där mixningen är lite väl yxig). De strategiskt utplacerade högtalarna skapar surroundkänsla och effekterna smälter ihop med stadens ljud. Ångestskriken vid Dockan till exempel – kan man vara helt säker på att de i själva verket inte kommer från de lyckliga höghusen mittemot?

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 maj 2008)