Francis Picabia: Conversation I, 1922. Vattenfärg och penna på papper. Tate Collection.
Man Ray: Anatomies, 1929
Marcel Duchamp: Nude Descending a Staircase (No2), 1912. Museum of art Philadelphia, PA, USA
R a d i o m a n u s
Påannons
I vår lyfter många stora konstinstitutioner fram modernismens och 1900-talets centralgestalter i stora specialutställningar. På Moderna Museet i Stockholm visas Andy Warhol. Louisiana i Danmark visar en samutställning med Paul Cézanne och Alberto Giacometti. Och på Tate Modern i London har man satt ihop en utställning med de tre vännerna Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia. Tor Billgren har sett den:
Recension
Ja och det är just vänskapen mellan dom tre som står i fokus. Utställningen är ordnad i rum efter teman som ”glas”, ”objekt” och ”erotik”, och verken är placerade så att man får en uppfattning om hur de tre skulle kunna ha influerat varandra under ateljébesök, gemensamma resor, schackdueller och vilda partynätter.
Det var i Paris 1911 som den 24-årige Marcel Duchamp träffade den 32-årige Francis Picabia för första gången. 1915, när dom båda hade flyttat till New York på grund av första världskriget, träffade dom Man Ray, som var några år yngre än Duchamp.
Dom uppenbaraste parallellerna finns mellan Duchamp och Man Ray. Dom började ungefär samtidigt att använda objekt i sin konst. Duchamp med sina readymades – den mest kända är förstås Fontän från 1917, det vill säga pissoaren som liksom ligger på rygg. Man Ray gjorde assamblage och skulpturer av bråte som han hittade i sin ateljé. New York från samma år, består av några trästavar som hålls ihop av en skruvtving, vilket blir en utsökt skulptur av en skyline.
Francis Picabia lämnade aldrig måleriet, men kan ha påverkat sina unga vänner på andra sätt. När dom möttes var han var sedan länge ekonomiskt oberoende efter ett stort arv, och kunde vända gallerister och kritiker ryggen och måla på sina egna villkor. Denna självständighet och respektlösa hållning kan mycket väl ha inspirerat Duchamp och Man Ray att våga ta steget att revolutionera konsten.
Det område där dom förenas tydligast alla tre, är erotiken. Här märks också den grabbiga gemenskapen dom emellan som mest. Ibland är linjen mellan infantilt logementpruttande och avancerade pionjärinsatser hårfin, särskilt i Duchamps verkstitlar, som ofta är ordvitsar på samma nivå som Göteborgshumor. Men erotiken är också det område där dom briljerar som allra mest – särskilt gillar jag Man Rays fotografier. Verket Anatomier från 1929 är en närbild av ett kvinnohuvud framifrån – tillbakakastat som i sexuell extas. Men konturen av käklinjen påminner om något – och javisst, den är ju identisk med konturen av Duchamps liggande pissoar. Det är när man hittar sådana visuella ekon mellan konstnärskapen, som man får energi att ta ett extra varv på den mycket omfattande utställningen.
Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.
Avannons
Utställningen med de tre vännerna Duchamp, Man Ray och Picabia pågår till den 26 maj, och den äger alltså rum på Tate Modern i London.
(Sänt i Kulturnytt den 22 april 2008)
2 kommentarer:
Kan upplysa om att denna utställning även kommer till Moderna Museet senare i sommar.
Åh, hur ska de få plats...? Nå, det finns rätt mycket att sålla bort.
Skicka en kommentar