Tate Modern, London
Till den 6 april 2008
En av de största konsthändelserna i London är när den årliga utställningen i turbinhallen på Tate Modern öppnar. Det är vanligen mycket spektakulära verk som installeras i det 180 meter långa och 38 meter höga rummet – som Anish Kapoors röda lurformade rör som sträckte sig genom hela hallen 2003, Olafur Eliassons artificiella sol 2004, och Carsten Höllers rutschbanor som fick köerna av åksugna londonbor att sträcka sig långt utanför byggnaden fram till i våras.
I jämförelse med sina föregångare talar den colombianska konstnären Doris Salcedo (född 1958) med betydligt mindre bokstäver i sitt verk Shibboleth som invigdes förra veckan (9.10). Själva hallen är tom, och verket består istället av en spricka som delar golvet i två delar. Nästan omärkligt börjar den vid entrégaveln och sicksackar sig genom hela lokalen, två decimeter som bredast och en meter som djupast.
Doris Salcedo jobbar i sin konst med att synliggöra de röstlösa, tystade och förtryckta – inte sällan med utgångspunkt i sitt hemlands stormiga nutidshistoria av gerillakrig och ”försvinnanden”. Tidigare har hon gestaltat lidande och förlust genom att utsätta intima och personliga föremål som skor och möbler för brutal behandling, till exempel genom att fylla en byrå med cement, eller stapla stolar i gigantiska högar (jämför med de outplånliga bilderna av högar av glasögon, löständer eller resväskor från Auschwitz).
Verkstiteln Shibboleth anspelar på det ord som det gammaltestamentliga folket gileaditerna använde för att identifiera och skilja ut flyende efraimiter vid ett vadställe. Den som uttalade ordet på ”efraimitiskt” vis dödades, och det ödet drabbade 42000 människor vid det tillfället, enligt Domarebokens tolfte kapitel.
Verket handlar alltså om segregation och sociala, politiska, kulturella och
ekonomiska sprickor - en fysisk gestaltning av begreppet vi-och-dom. Men det
är också en förebådelse om den västerländska civilisationens rämnande, till
följd av kolonialismen, kapitalismen och "vår" allmänna ondska, i kontrast
till de förtrampades genomgående godhet.
Personligen är jag ganska trött på socialkritisk konst som förenklar och förytligar komplicerade förhållanden på det här sättet, istället för att göra det som borde vara konstens specialitet och stora tillgång i samhällsdebatten, nämligen att nyansera, problematisera och fördjupa. Genom att välja de absolut enklaste förklaringarna till läget i världen reducerar Salcedo sitt verk till ett klyschigt och ytligt slagord som vi hört så oerhört många gånger förr.
(Publicerad i Sydsvenskan den 1 november 2007)
4 kommentarer:
Jag har nog ändrat mig lite angående detta verk efter att ha sett fler bilder och hört lite mer diskussion. Jag kan uppskatta det lågmälda i verket, naturligtvis är det lockande att använda den enorma hallens volym. Men hon håller sig som sagt på golvet och gör inte det storslagna "wow!-verk som Kapoor eller Eliasson gjorde. Vackert, häftigt men också lite lättköpt. Sprickan är dessutom också den ganska vacker och även om förklaringarna kring verket kan vara banala så är de desto mer verkliga. När jag dessutom hörde att flera människor ramlat ner i sprickan eller snubblat (som tur var inte med några svåra skador som följd) för att de trott att den inte var verklig så blir det snudd på genialt...
De estetiska aspekterna av verket har jag inga invändningar mot. Det är vanföreställningen om att man kan säga något om läget i världen med hjälp av en spricka som jag är kritisk mot, eftersom en spricka endast kan gestalta förhållandet antingen-eller, det vill säga svart-eller-vitt. Jag vill tro att konsten förmår leverera bättre och mer adekvata kommentarer, än detta extremt polariserade verk.
Men är det verkligen så? En spricka är inget hav, du kan kliva över den utan större ansträngning och du kan se över till andra sidan. Det är inget definitivt brott, inget flak som seglar iväg och på vilket valmöjligheter saknas. Dessutom är sprickan inte rak och inte en. Den går än hit, än dit och delar sig i nya sprickor. Den symboliserar ett stadium innan sammanbrottet, när det hela krackelerar men ändå håller ihop än så länge. Men hur länge till? Sprickan är oförutsägbar, man vet inte var den tar vägen och när den helt delar sig oåterkallerligt. Dessutom kan den leda till nya sprickor som man inte ser ännu. Än så länge är den ett sår, kanske kan det läkas? När blir gapet för stort? När faller allt samman i fragment? Eller är det kanske så att sprickan håller på att slutas? Kanske var gapet större förut? Eller så är den konstant, stelnad. Jag tycker att det är ett intressant verk på så sätt.
Ja, intressanta synpunkter. Salcedo har dock garderat sig från sådana öppningar genom att klä in sprickans respektive insidor med metallstängsel. I det läget hjälper det inte om sprickan sluts.
Skicka en kommentar