tag:blogger.com,1999:blog-6483737333916853327.post5253020805097583029..comments2023-10-25T18:08:54.878+02:00Comments on konstrelaterat: Doris Salcedo: Shibboleth på Tate ModernTor Billgrenhttp://www.blogger.com/profile/06988775216510569256noreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-6483737333916853327.post-82195003867082231912007-11-16T08:13:00.000+01:002007-11-16T08:13:00.000+01:00Ja, intressanta synpunkter. Salcedo har dock garde...Ja, intressanta synpunkter. Salcedo har dock garderat sig från sådana öppningar genom att klä in sprickans respektive insidor med metallstängsel. I det läget hjälper det inte om sprickan sluts.Tor Billgrenhttps://www.blogger.com/profile/06988775216510569256noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6483737333916853327.post-22300728534581564632007-11-05T18:44:00.000+01:002007-11-05T18:44:00.000+01:00Men är det verkligen så? En spricka är inget hav, ...Men är det verkligen så? En spricka är inget hav, du kan kliva över den utan större ansträngning och du kan se över till andra sidan. Det är inget definitivt brott, inget flak som seglar iväg och på vilket valmöjligheter saknas. Dessutom är sprickan inte rak och inte en. Den går än hit, än dit och delar sig i nya sprickor. Den symboliserar ett stadium innan sammanbrottet, när det hela krackelerar men ändå håller ihop än så länge. Men hur länge till? Sprickan är oförutsägbar, man vet inte var den tar vägen och när den helt delar sig oåterkallerligt. Dessutom kan den leda till nya sprickor som man inte ser ännu. Än så länge är den ett sår, kanske kan det läkas? När blir gapet för stort? När faller allt samman i fragment? Eller är det kanske så att sprickan håller på att slutas? Kanske var gapet större förut? Eller så är den konstant, stelnad. Jag tycker att det är ett intressant verk på så sätt.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6483737333916853327.post-24396867778374180292007-11-04T20:48:00.000+01:002007-11-04T20:48:00.000+01:00De estetiska aspekterna av verket har jag inga inv...De estetiska aspekterna av verket har jag inga invändningar mot. Det är vanföreställningen om att man kan säga något om läget i världen med hjälp av en spricka som jag är kritisk mot, eftersom en spricka endast kan gestalta förhållandet <I>antingen-eller</I>, det vill säga <I>svart-eller-vitt</I>. Jag vill tro att konsten förmår leverera bättre och mer adekvata kommentarer, än detta extremt polariserade verk.Tor Billgrenhttps://www.blogger.com/profile/06988775216510569256noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-6483737333916853327.post-24966132268048101662007-11-04T18:04:00.000+01:002007-11-04T18:04:00.000+01:00Jag har nog ändrat mig lite angående detta verk ef...Jag har nog ändrat mig lite angående detta verk efter att ha sett fler bilder och hört lite mer diskussion. Jag kan uppskatta det lågmälda i verket, naturligtvis är det lockande att använda den enorma hallens volym. Men hon håller sig som sagt på golvet och gör inte det storslagna "wow!-verk som Kapoor eller Eliasson gjorde. Vackert, häftigt men också lite lättköpt. Sprickan är dessutom också den ganska vacker och även om förklaringarna kring verket kan vara banala så är de desto mer verkliga. När jag dessutom hörde att flera människor ramlat ner i sprickan eller snubblat (som tur var inte med några svåra skador som följd) för att de trott att den inte var verklig så blir det snudd på genialt...Anonymousnoreply@blogger.com