Teater: Farliga förbindelser i Helsingborg

Farliga förbindelser
Manus: Christopher Hampton
Regi: Solbjörg Höjfeldt
Med: Maria Kulle, Michalis Koutsogiannakis, Annika Kofoed, Karin Ekström, Rut Hoffsten, Petra Hultberg, Tobias Borvin, Erika Blix, Johan Forslund
Helsingborgs Stadsteater, Lillan
Till den 15.12

Så ger sig Helsingborgs Stadsteater på denna ofta spelade och avfilmade berättelse om markisinnan de Merteuils och greve de Valmonts hämnd- och kärlekspakt i 1700-talets parisiska adelskretsar. Markisinnan har blivit lämnad av sin älskare, och vill hämnas på honom genom att se till att den rena och klosteruppfostrade lilla jungfru han trolovat sig med ska ha förlorat oskulden lagom till bröllopsnatten. Som redskap härtill anlitar hon libertinen Valmont, som först ställer sig tveksam till uppdraget på grund av dess pinsamma enkelhet.
- Jag har faktiskt mitt rykte att tänka på, utbrister greven.

Markisinnan spelas av Maria Kulle som presterar enastående som bitter och vampyrisk isdrottning. Hon för sig med en värdighet som skapar statisk elektricitet i salongen. Michalis Koutsogiannakis som Valmont är också ett bra val. Han är förresten mycket lik Antonio Salieri i Milos Formans film ”Amadeus”, något som passar rätt bra i sammanhanget.
Men i absolut centrum står Birgitte Mellentins scenografi och kostymer. Fonden utgörs av utsökta japanska pappersskjutdörrar, lika sköra som dygden och viljestyrkan hos pjäsens kvinnliga offer. Vad kostymerna beträffar kan man stirra på detaljerna hur länge som helst – de höga kragarna, håruppsättningarna, det frasande tyget, pälsinslagen, spetsen.

Föreställningen blir mer en estetisk upplevelse än dramatisk, och regissören Solbjörg Höjfeldt har lyft upp just fåfängan som genomgående tema, vilket understryks av att hela pjäsen äger rum på en catwalk. I scenbytena är det mannekänguppvisning med dunkande musik och blixtrande ljus. Det är oundvikligt att associera till Sofia Coppolas film Marie Antoinette, som just är en evig modeshow och ett upphöjande av ytan till det enda relevanta, medan världen runtomkring bokstavligen faller samman.

Men jag tycker inte att denna fokusering fungerar fullt ut i det här sammanhanget. För det är väl knappast fåfängan som är karaktärernas drivkraft i deras dödliga spel? Inte heller sexualiteten, som snarast skildras som något mekaniskt och slentrianmässigt. Utan vad det ytterst handlar om är makt. Både markisinnans och grevens mål är berusningen av att förmå människor att svika det de värderar och älskar allra högst. Och det mänskliga schackspelet kan man förstås spela även utan siden, diamanter och getingmidja.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)