måndag 27 februari 2012

Mycket klara. Mycket kalla.

av TOR BILLGREN

– Och hur är stjärnorna inatt?, frågar Lena Endre i tv-teateruppsättningen av PO Enquists ”Från regnormarnas liv” (1998). Erland Josephson svarar:
– Som alltid. Mycket klara. Mycket kalla.

Repliken levereras med just den där kyliga klarheten som var hans oefterhärmliga signum. En pisksnärt. En fotoblixt i natten. Ett annat exempel är när han undersöker hur Liv Ullmans ansikte har förändrats i Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop” (1973).
– Dina ögon kastar numera snabba kalkylerande sidoblickar. Förr såg du rakt fram, öppet, utan att maskera dig.
Efter den långa och blottläggande utläggningen frågar hon förskräckt:
– Kan du verkligen se allt det där i mitt ansikte?
– Nej, men jag känner det när du kysser mig, svarar han genast.



Det är tretton år sedan Enquistpjäsen sändes, det är kanske lika längesen jag såg Bergmanfilmen. Jag går till biblioteket kollar upp citaten och kan konstatera att de är exakt som jag minns dem. Josephson laddar repliken med något som gör att orden tar sig förbi all bråte i skallen och etsar sig fast i urberget. Men vad är detta något? Liv? Knappast – hans sätt att skådespela var en av anledningarna till att Bo Widerberg ville göra filmrevolution utifrån äkthets- och autenticitetsprinciper.

Nej, laddningen utgörs snarare av koncentration – ett destillat av språket som lyfter fram dess mening på ett så självklart sätt att det upplevs som det enda möjliga. Ibland kallar man detta poesi. Man märker det till och med i de sista intervjuerna, där han sitter i rullstolen, förslavad under parkinsonsjukdomens ofrivilliga och hetsiga ryckningar. Klarheten.

Natten till söndagen avled Erland Josephson, 88 år gammal. En stjärna har tänts.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2012

1 kommentar:

Gustaf Engström sa...

Något av det finaste som skrivits i efterdyningarna av Josephsons bortgång.